Statyn av La Regenta
Ana Ozores i brons, av Mauro Álvarez, 1997, på samma stenplattor som hon promenerade över i romanen. Folk rör vid hennes hand när de går förbi.

Staden som Clarín skoningslöst klädde av 1884, och som i dag har mer än hundra skulpturer på gatorna, många av dem gåvor till pristagare som sa något fint om den.
🎧 På promenaden Universitetet, Santullano och gamla VetustaDet finns en underbar ironi i Oviedo. Staden som i årtionden kände sig förolämpad av romanen som skildrade den under falskt namn har i dag gjort den till sitt emblem, och har fyllt sina gator med bronsfigurer – bland dem flera av romanfigurer och av utländska pristagare som berömde den.
Leopoldo Alas, kallad ”Clarín”, var professor i juridik vid Oviedos universitet när han gav ut La Regenta mellan 1884 och 1885. Många anser att den är 1800-talets främsta spanska roman efter Don Quijote.
I den skildrade han staden under falskt namn – Vetusta – och med vassa sanningar. Ana Ozores, huvudpersonen, är en känslig och ensam kvinna, gift med en äldre man, fångad mellan sin biktfader och sin förförare och krossad av ett samhälle som håller henne under uppsikt.
Romanen börjar i tornet på katedralen, där domkyrkokaniken don Fermín de Pas betraktar staden genom en kikare, som någon som vaktar en hjord. Clarín beskrev tornet som ”en romantisk dikt i sten, en ömsint hymn av ljuva linjer i stum och evig skönhet”.
När romanen kom ut väckte den skandal i Oviedo. I årtionden hamnade den i halvskymundan, med få upplagor och en hel del lokalt obehag. Först under andra hälften av 1900-talet gav kritikerna den den plats den har i dag: det tog nästan hundra år innan den slutade läsas som en förolämpning.
Ana Ozores i brons, av Mauro Álvarez, 1997, på samma stenplattor som hon promenerade över i romanen. Folk rör vid hennes hand när de går förbi.
Här var Clarín professor i juridik. Grundat med ett testamente från en generalinkvisitor och öppnat 1608, fyrtio år efter hans död.
Ladda ner appen och upptäck Oviedo offline, när du vill. Gå promenaden Universitetet, Santullano och gamla Vetusta med en lokal guide i örat.
Läs mer om Viavoy →I dag har Oviedo mer än hundra skulpturer under bar himmel, utspridda över gator och torg, de flesta uppsatta från nittiotalet och framåt. Därför sägs det att gamla stan är ett museum utan tak och utan biljetter.
Statyn av La Regenta, av Mauro Álvarez, placerades 1997 framför katedralen, på samma stenplattor som Ana promenerade över i fiktionen. Folk fotograferar den och rör vid hennes hand tills bronsen på klänningen har nötts.
Den mest kända för många är Fernando Boteros ”Moderskap”, en yppig kvinna i brons som ligger på Plaza de la Escandalera sedan mitten av nittiotalet. Det är den givna mötesplatsen för invånarna i Oviedo.
Och den fräckaste är Culis Monumentalibus, fyra meter bronsbak som Eduardo Úrculo placerade 2001 mittemot Teatro Campoamor. När den dök upp krävde en del att den skulle tas bort dagen efter; i dag är den en av de mest fotograferade.
Namnet på låtsaslatin tog Úrculo från en artikel som Camilo José Cela skrev 1977 om hans förkärlek för att måla bakdelar, de motiv som var ”bannlysta i mer pryda tider”.
Två av de mest älskade skulpturerna står här tack vare Prinsessan av Asturiens pris, som delas ut varje höst på Teatro Campoamor och som många kallar Sydeuropas små Nobelpris.
Woody Allen kom i oktober 2002 för att ta emot priset för konst och, i stället för att säga fyra artighetsfraser, öste han beröm över staden: han sa att Oviedo var ljuvligt, exotiskt, vackert, rent, fridfullt, ”som om det inte hörde till den här världen”. Staden återgäldade komplimangen genom att gjuta honom i brons 2003.
Och det stannade inte vid ord: 2008 kom han tillbaka och spelade in en del av ”Vicky Cristina Barcelona” här, där staden syns på duken under sitt eget namn, något ovanligt i hans filmer utanför New York.
Mafalda kom samma väg: 2014 fick Quino priset för kommunikation och humaniora, och staden beställde statyn av Pablo Irrgang. Hon har en identisk tvilling i stadsdelen San Telmo i Buenos Aires.
Och på Plaza de Trascorrales står La Lechera, en mycket mer lokal hyllning: till kvinnorna som fram till sjuttiotalet kom ner från byarna med sina åsnor för att dela ut mjölken från hus till hus.
Från 2003, efter att filmskaparen hade berömt staden när han tog emot Prinsen av Asturiens pris. Glasögonen stjäls ständigt.
Sitter på sin bänk sedan 2014, när Quino fick priset. Hon har en identisk tvilling i San Telmo i Buenos Aires.
Namnet gavs av Clarín – Leopoldo Alas –, professor i juridik vid Oviedos universitet, i hans roman La Regenta, utgiven mellan 1884 och 1885. Han skildrade staden under falskt namn och med vassa sanningar: dess äregiriga präster, dess sysslolösa herrskapssöner, dess skvaller, dess hyckleri.
Illa, och under lång tid. Många kände igen sig och tyckte inte alls om det, och romanen hamnade i halvskymundan i årtionden, med få upplagor och en hel del lokalt obehag. Först under andra hälften av 1900-talet gav kritikerna den den plats den har i dag: det tog nästan hundra år innan den slutade läsas som en förolämpning.
På Plaza de Alfonso II el Casto, framför katedralen, på samma stenplattor som Ana Ozores promenerade över i fiktionen. Mauro Álvarez gjorde den 1997, och folk fotograferar den och rör vid hennes hand när de går förbi, så mycket att bronsen på klänningen har nötts.
Mer än hundra under bar himmel, utspridda över gator och torg, de flesta uppsatta från nittiotalet och framåt. Det är en långsiktig kommunal politik och ganska ovanlig i sin omfattning, och därför sägs det att gamla stan är ett museum utan tak och utan biljetter.
Därför att han i oktober 2002 kom för att ta emot Prinsen av Asturiens pris för konst och öste beröm över staden, och sa att den var ”ljuvlig, exotisk, vacker, ren, fridfull, som om den inte hörde till den här världen”. Oviedo återgäldade komplimangen genom att gjuta honom i brons 2003. Och 2008 kom han tillbaka för att filma här.
Samma mekanism: 2014 fick tecknaren Quino här Prinsen av Asturiens pris för kommunikation och humaniora, och staden beställde statyn av Pablo Irrgang. Hon har en identisk tvilling som sitter på en bänk i stadsdelen San Telmo i Buenos Aires.
Fyra meter bronsbak på en sockel av granit, ett verk av Eduardo Úrculo, uppställt 2001 mittemot Teatro Campoamor. Namnet på låtsaslatin tog han från en artikel av Camilo José Cela från 1977 om hans förkärlek för att måla bakdelar. När den dök upp krävde en del att den skulle tas bort; i dag är den en av de mest fotograferade.
Ladda ner Viavoy och promenera i Oviedo offline, när du vill.
