De två katedralerna i Salamanca: gotisk, romansk och en astronaut
Två kompletta byggnader från olika epoker, hopbyggda och med gemensam mur, med en enda biljett. Var astronauten sitter, vad Torre del Gallo är och varför det lönar sig att gå upp i Ieronimus.
I Salamanca finns det inte en katedral: det finns två, hopbyggda, med gemensam mur och som fungerar som en enda byggnad med en enda ingång. Den gamla är romansk från 1100-talet; den nya påbörjades 1513 och stod klar 1733. Och båda överlevde eftersom den gamla fortsatte att användas medan den nya byggdes, och när den nya var färdig var det ingen som hade mod att riva den andra.
Astronauten sitter på Puerta de Ramos på Nya katedralen, den mot torget, till vänster och ganska högt upp. Stenhuggaren Miguel Romero högg den vid restaureringen 1992.
Den nya: gotik i otakt
Och med avsikt, inte av eftersläpning.
Den påbörjades 1513, när renässansen hade funnits i mindre än ett sekel i Italien och knappt hade nått Spanien, och ändå valde Salamanca gotiken. Det var inte okunnighet: det var den stil som ansågs passa en katedral, medan renässansen fortfarande sågs som något för palats. Ritningen gjordes av Juan Gil de Hontañón och fullföljdes av hans son Rodrigo.
Resultatet är tre skepp av betydande höjd, med mycket utarbetade kryssvalv vars ribbor korsar varandra och bildar stjärnor, och en rymd som imponerar även om du kommer från andra stora katedraler. Korsmittstornet och klocktornet fick sin avslutning i barock, två århundraden efter starten.
Norra fasaden, den med Puerta de Ramos, är ett plateresk fält huggen in i minsta centimeter, med scener ur passionen och en ornamental täthet som gör det svårt att fästa blicken. Det är en av de stora portalerna från 1500-talets Spanien.
Och på en av dess arkivolter sitter astronauten, i sin rymddräkt, och nära honom en drake som äter glass. De är ingen oförklarlig anomali: de är skråets signatur från restaureringen 1992, en gammal sed som gör det möjligt att om fem århundraden skilja ut vad som är original och vad som gjorts om.
Inträde omkring 10 euro, med Gamla katedralen inräknad. Leta efter spåret av jordbävningen i Lissabon 1755, som fick tornet att spricka och tvingade fram en massiv fyllning av dess bas: därför är det i dag mycket tjockare än den ursprungliga ritningen avsåg.
Den sitter till vänster och ganska högt upp, och den är svår att se utan att någon pekar ut den. Traditionen att signera restaureringar med ett samtida inslag är gammal och fullt accepterad: en tjur på 1500-talet, en astronaut på 1900-talet.
Du går in inifrån den nya, nerför några trappsteg, och skiftet är brutalt: från sengotikens höjd och ljus kommer du in i ett lägre, mörkare och mycket tätare rum. Det är en av Spaniens bäst bevarade romanska katedraler.
Huvudverket finns i absiden: en altartavla från mitten av 1400-talet med femtiotre tavlor målade på guldgrund, ett verk av Nicolás Florentino, som berättar Kristus och jungfru Marias liv scen för scen. Det är en av de mest kompletta helheter av gotiskt måleri som finns bevarade.
Ovanför, i absidens halvkupol, en enorm fresk med den yttersta domen av samme konstnär, med ett helvete skildrat med avsevärd råhet. Att se de två tillsammans – den ordnade berättelsen nedanför, varningen ovanför – är att förstå hur en medeltida kyrka kommunicerade med människor som inte kunde läsa.
Och så är det Torre del Gallo, korsmittstornet, som syns utifrån. Det är en ribbad kupol på en tambur med två rader fönster, täckt av stenfjäll, med tydligt bysantinskt inflytande. Dess närmaste släktingar finns i Zamora och i Toro.
Ieronimus, besöket som nästan ingen gör
Det är en rundtur genom de två katedralernas övre delar som utnyttjar de servicegångar som tagits upp i murarnas tjocklek, ursprungligen avsedda för underhåll av glasmålningar och tak. Du går genom smala korridorer, korsar emporer och tittar ner i skeppen från en höjd varifrån de aldrig syns.
Den utsiktspunkten förändrar allt. Kryssvalven ser du på nära håll, med sina ribbor och slutstenar, och från en av emporerna ser du den gamla katedralens romanska korsmittstorn från en vinkel som är omöjlig från marken. Sedan kommer du ut på terrasserna ovanpå taken.
Namnet kommer från biskop Jerónimo de Perigord, den förste biskopen i det återbefolkade Salamanca och biktfader åt El Cid. Biljetten är skild från katedralernas, kostar omkring fyra euro och besöket tar en dryg timme.
Och det finns en tradition knuten till de här tornen som fortfarande lever. Jordbävningen i Lissabon 1755 fick katedralens torn att spricka och tvingade fram en förstärkning. Sedan dess klättrar varje 31 oktober en invånare upp till toppen klädd i charrodräkt, spelar pipa och trumma och tackar för att staden höll stånd. Han kallas Mariquelo.
I ett kapell vid klostergången finns en medeltida piporgel, en av de äldsta i Europa som fortfarande går att spela på. Gå ut på Patio Chico, det lilla torget bakom: där har du den bästa utsikten mot Torre del Gallo och ett av de lugnaste hörnen i gamla stan.
En dryg timme, med trapporna fördelade på avsatser och vilplan, så det är ingen oavbruten klättring. Däremot finns det smala passager och någon sträcka på höjd: inte lämpligt vid klaustrofobi eller svår höjdrädsla. Bäst i slutet av eftermiddagen, med stenen glödande.
Mitt emot Nya katedralen, en slät nyklassicistisk byggnad med en portik av jättelika joniska kolonner som förbryllar i en stad huggen in i minsta centimeter. Torget framför, med träd och bänkar, är ett av de bästa ställena i gamla stan att sitta på sent på dagen.
För att den gamla fortsatte att användas för gudstjänster medan den nya byggdes, mellan 1513 och 1733, och när den nya var klar var det ingen som hade mod att riva en romansk byggnad från 1100-talet i gott skick. De blev kvar hopbyggda, med gemensam mur, och i dag fungerar de som en enda helhet med en enda biljett.
Var sitter astronauten?
På Nya katedralen, på en arkivolt i Puerta de Ramos, fasaden mot torget, till vänster och ganska högt upp. I närheten finns en drake som äter glass. Stenhuggaren Miguel Romero högg dem vid restaureringen 1992, enligt skråets sed att signera ingrepp med ett samtida inslag.
Vad är Torre del Gallo?
Gamla katedralens korsmittstorn: en ribbad kupol på en tambur med två rader fönster och täckt av stenfjäll, med tydligt bysantinskt inflytande som troligen kom via Akvitanien. Dess närmaste släktingar finns i Zamora och i Toro.
Är Ieronimus värt det?
Ja, absolut, och av de viktiga besöken är det det som minst folk gör. Det går genom de två katedralernas övre delar längs servicegångarna i murarnas tjocklek, med valven på nära håll och terrasserna utomhus på slutet. Separat biljett, cirka fyra euro, och en dryg timmes rundtur.
Vad är Mariquelo?
Varje 31 oktober, årsdagen av jordbävningen i Lissabon 1755 som fick katedralens torn att spricka, klättrar en invånare upp till toppen i charrodräkt, spelar pipa och trumma och tackar för att byggnaden och staden höll stånd. Traditionen föll bort i årtionden och återupptogs på sjuttiotalet.
Kan man besöka bara den ena av dem?
Nej, biljetten är gemensam och ger tillträde till båda. Det som däremot lönar sig att bestämma är ordningen: att gå in i den nya först och sedan ner i den gamla ger hela kontrasten, från sengotikens höjd och ljus till 1100-talsromanikens täthet och halvdunkel.
Praktisk information
VarPlaza de Anaya, 5 minuter från Plaza Mayor och 2 från Patio de Escuelas.
InträdeOmkring 10 euro för båda katedralerna med en enda biljett. Ieronimus kostar separat, cirka 4 euro.
TidsåtgångEn timme för de två katedralerna; ytterligare en dryg timme om du gör Ieronimus.
AstronautenPuerta de Ramos, den mot torget, till vänster och ganska högt upp.
Missa intePatio Chico, på baksidan, för att se Torre del Gallo. Gratis och mycket lugnt.
Bästa tidSlutet av eftermiddagen för Ieronimus: den gyllene stenen glöder sedd från terrasserna.
På kartan
🎧 Med Viavoy
Promenera i Salamanca och lyssna i din egen takt
Ladda ner Viavoy och promenera i Salamanca offline, när du vill.