Statyn av El Cid
Av Juan Cristóbal, 1955. En krigare som stormar fram till anfall och ser mot landsflyktens horisont. Tio minuter, och gå sedan över bron.

Ett arabiskt öknamn, ett latinskt, en landsflykt som börjar på de här gatorna och det första stora eposet på spanska. Stadens fem stopp i El Cids spår.
🎧 På promenaden El Cid, Castillo-kullen och de höga kyrkornaBurgos gör anspråk på hela El Cid, och med rätta: han föddes några kilometer bort, inledningen av Cantar de Mío Cid, Sången om Cid, utspelar sig på de här gatorna och hans ben vilar under katedralens korsmittstorn. Det här är rutten, med de fem stopp där gestalten slutar vara legend och blir sten.
Statyn skulpterades av Juan Cristóbal 1955, och valet av ögonblick är ingen slump: det är ingen kung som sitter på en tron, det är en krigare som stormar fram till anfall på Babieca, med manteln och skägget i vinden och svärdet höjt.
Och han ser inte ner i marken: han ser framåt, mot horisonten som han red bort mot i landsflykt. Rodrigo Díaz föddes i byn Vivar, några kilometer bort, någon gång på 1040-talet, och dog i Valencia 1099.
Det som inte alltid berättas är hur det slutade: 1094 erövrade han Valencia efter en mycket hård belägring och styrde staden som självständig herre, varken under Kastilien eller under muslimerna, i fem år. Han var i praktiken nästan en kung.
Gå sedan över bron San Pablo, bredvid statyn: dess räcken kantas av figurer ur Cantar – Jimena, infanterna av Carrión, biskop Jerónimo, Álvar Fáñez – som fungerar som en innehållsförteckning till dikten.
Av Juan Cristóbal, 1955. En krigare som stormar fram till anfall och ser mot landsflyktens horisont. Tio minuter, och gå sedan över bron.
Där traditionen förlägger eden i Santa Gadea. Anspråkslös utanpå och inuti: det du besöker här är en scen, inte en byggnad.
Ladda ner appen och upptäck Burgos offline, när du vill. Gå promenaden El Cid, Castillo-kullen och de höga kyrkorna med en lokal guide i örat.
Läs mer om Viavoy →År 1072 mördas kung Sancho II av Kastilien förrädiskt framför Zamoras murar, och kronan går till hans bror Alfons, som många misstänker hade något med saken att göra. I kyrkan Santa Águeda, som invånarna i Burgos kallar Santa Gadea, kräver El Cid att han ska svära på evangelierna att han inte var inblandad i brottet.
Och han ber honom inte en gång: han låter honom svära tre gånger, med blicken i hans ögon, och förödmjukar kungen inför alla. Alfons svor, men han glömde det inte, och kort därefter skickade han honom i landsflykt.
Det är bäst att vara ärlig: historikerna tvivlar på att det gick till just så. Den verkliga landsflykten kom omkring 1081 och av ett mer jordnära skäl – en militär räd på egen hand i Toledos landområden, som betalade tribut till kungen – och på grund av fiender vid hovet.
Men scenen gick in i balladtraditionen, lärdes utantill i sekler och gick vidare till måleriet, teatern och filmen. Att den troligen är litterär gör den inte mindre viktig: den är lika mycket en del av den kastilianska föreställningsvärlden som vilket belagt faktum som helst.
Solar del Cid är tre monoliter av sten som står i trottoaren, resta 1784, och som markerar var traditionen placerade hans hus. Vapensköldarna berättar historien: El Cids vapen, staden Burgos vapen och klostret San Pedro de Cardeñas vapen.
Den tredje skölden har en förklaring: Cardeña, i utkanten av staden, var nästan hans andra hem. När han drog ut i landsflykt lämnade han doña Jimena och sina två små döttrar där, i munkarnas vård.
På just de här gatorna utspelar sig den ömmaste scenen i Cantar: kungen hade i ett brev förbjudit alla att ge El Cid husrum eller sälja mat till honom, och dörrarna stängdes när han red förbi. Då kom en flicka på nio år ut och förklarade gråtande att de inte kunde hjälpa honom. El Cid förstod, och red vidare.
I Arco de Santa María förvaras ett äkta ben från El Cid, en bit av en arm, i Sala de Poridad, salen där stadsrådet sammanträdde i hemlighet. Och hans och doña Jimenas kvarlevor vilar under katedralens korsmittstorn.
Cantar de Mío Cid, från 1100- eller 1200-talet, är det första stora eposet på spanska. Burgos gör inte anspråk på El Cid för marknadsföringens skull: staden gör det eftersom den spanska litteraturens grundtext börjar på de här gatorna.
Tre monoliter från 1784 som markerar var hans hus stod, med vapensköldarna för El Cid, Burgos och klostret i Cardeña, som tog hand om hans familj.
I dess Sala de Poridad förvaras ett äkta ben från El Cid. Och på fasaden eskorterar hans staty Karl V tillsammans med Fernán González.
Under korsmittstornet vilar El Cid och doña Jimena, som flyttades dit på 1800-talet. Det är slutpunkten för rutten i El Cids spår.
I Vivar, en by några kilometer från staden, någon gång på 1040-talet, och det är därifrån tillnamnet ”de Vivar” kommer. Han dog i Valencia 1099, långt hemifrån, men hans och doña Jimenas kvarlevor vilar i dag under korsmittstornet i katedralen i Burgos, dit de flyttades på 1800-talet.
”Cid” är inte spanska: det kommer från arabiskans sīdī, ”min herre”. Han gjorde sig förtjänt av det, för efter landsflykten tjänade han i flera år som militär befälhavare åt den muslimske kungen av Zaragoza, och till och med hans fiender respekterade honom. Det andra öknamnet, ”Campeador”, kommer från latinets campi doctor, ”den som segrar på slagfältet”.
Scenen där El Cid kräver att kung Alfons VI ska svära på evangelierna, tre gånger och inför alla, att han inte var inblandad i hans bror Sancho II:s död 1072. Traditionen förlägger den till kyrkan Santa Águeda, som invånarna i Burgos kallar Santa Gadea. Alfons svor, och kort därefter skickade han honom i landsflykt.
Historikerna tvivlar på det. Den verkliga landsflykten kom några år senare, omkring 1081, av ett mer jordnära skäl: El Cid gjorde en militär räd på egen hand i Toledos landområden, som då betalade tribut till kungen, och han hade fiender vid hovet. Scenen är mer tradition, ballad och folkligt minne än säker krönika.
Ja, en bit av en arm, och den förvaras i Sala de Poridad i Arco de Santa María, salen där stadsrådet i Burgos sammanträdde i hemlighet. ”Poridad” betydde på fornkastilianska hemlighet, det som hålls för sig själv. Hans viktigaste kvarlevor finns i katedralen, under korsmittstornet.
En av de mest citerade sidorna i Cantar de Mío Cid, och den utspelar sig på Burgos gator. Kungen hade i ett brev förbjudit alla att ge El Cid husrum eller sälja mat till honom, och dörrarna stängdes när han red förbi. Då kom en flicka på nio år ut och förklarade gråtande att de inte kunde hjälpa honom. El Cid förstod och fortsatte sin väg.
Det var nästan El Cids andra hem. När han drog ut i landsflykt kunde han inte ta med sin familj på äventyret, så han lämnade sin hustru, doña Jimena, och sina två små döttrar i munkarnas vård. Därför finns Cardeñas vapen på en av monoliterna i Solar del Cid, bredvid stadens.
Ladda ner Viavoy och promenera i Burgos offline, när du vill.

Läs vidare



