Mudéjar i Zaragoza: förstklassig arkitektur i tegel
Ett komplett dekorativt formspråk som växte fram för att det inte finns någon bra sten i Ebrodalen. Var tornen ligger, vad du ska titta på och vid vilken tid, eftersom mönstret skapas av skuggor.
Den aragoniska mudéjarstilen är förklarad som världsarv och är förmodligen Europas bästa exempel på hur en materiell begränsning kan ge upphov till en stil. Här finns inga närliggande stenbrott med bra sten, så alarifes – byggmästare i morisk tradition som fortsatte arbeta efter den kristna erövringen – utvecklade ett helt formspråk av tegel.
Gå mitt på förmiddagen eller sent på eftermiddagen. Mönstret i mudéjarstilen skapas av skuggor: teglet läggs utskjutande och behöver strykljus. Mitt på dagen blir tornen platta och motivet försvinner.
Hur det fungerar tekniskt
Skugga, keramik och upprepning.
Principen är enkel och mycket effektiv: tegelstenarna läggs så att de sticker ut från murens plan, utskjutande, så att ljuset som faller in från sidan skapar skugga och därmed mönstret. Motivet är varken målat eller hugget: det är byggt med själva murverket.
Till det kommer glaserat kakel i grönt och vitt, inlagt i fördjupningarna, som tillför färg och glans, och i vissa fall keramik formad som stjärnor eller romber. Kombinationen av matt tegel och blank glasyr mångdubblar effekten.
Repertoaren av motiv är begränsad men kombineras på oändligt många sätt: romber, åttauddigt flätverk, korsande blindarkader, friser av hörnställt tegel, sebkafält. På ett torn läggs flera olika register ovanpå varandra ju högre upp du kommer, så att varje avsnitt har sitt eget mönster.
Och det finns en sak som är värd att ha i minnet: allt detta gjordes med det billigaste material som fanns, av församlingar utan stora inkomster och med lokal arbetskraft. Den aragoniska mudéjarstilen är arkitektur av allra högsta klass gjord med blygsam budget, och det är det som gör den exceptionell.
Förmodligen stadens vackraste torn: åttkantigt, med romber, åttauddigt flätverk, blindarkader och friser lagda i register ovanpå varandra. Det är nästan en katalog över den aragoniska repertoaren på ett enda torn. Interiören har mycket begränsade öppettider, men tornet syns alltid.
Den kallas den tredje katedralen. Dess åttkantiga torn från 1300-talet är byggt som ett torn i tornet, med trappan mellan två koncentriska kroppar, ett schema som ärvts direkt från de almohadiska minareterna. Inne i kyrkan finns en altartavla av Damián Forment.
Det första är tornet på La Magdalena, i östra delen av gamla stan, och förmodligen det vackraste. Det är åttkantigt och lägger flera register med olika dekor ovanpå varandra, med inlagt kakel, på ett torn som fungerar som en provkarta över stilen. Kvarteret runt omkring har kvar sin medeltida gatuplan och är det livligaste i gamla stan.
Det andra är tornet på San Pablo, i kvarteret El Gancho, i väster. Dess extra intresse är konstruktionen: två koncentriska åttkantiga kroppar med trappan mellan dem, ett schema som kommer direkt från de almohadiska minareterna. Och det står på en kyrka som i storlek och kvalitet förtjänar smeknamnet den tredje katedralen.
Och det tredje är inte ett fristående torn utan en mur: den på parroquieta, den lilla församlingskyrkan, vid La Seo, på sidan som vetter mot gatan. Det är ett murparti i tegel och keramik från 1300-talet som täcker hela ytan som en gobeläng, och det är stadens mest förfinade verk i mudéjarstil.
Det finns ett fjärde som är värt besväret av ett annat skäl: tornet på San Juan de los Panetes, vid Plaza del Pilar, som lutar synbart eftersom marken har satt sig på alluvialjord. Hur mycket lutningen syns varierar mycket beroende på vinkeln du tittar från.
Varför mudéjarstilen är ett världsarv
Unescos beslut erkänner mudéjarstilen i Aragonien som helhet, inte ett enskilt verk, och det beslutet är rimligt: det som skyddas är ett helt kulturellt fenomen, hur moriska tekniker levde vidare på kristet område i århundraden efter erövringen.
De alarifes som byggde de här tornen var i många fall mudéjarer i ordets bokstavliga betydelse: muslimer som stannade kvar på kristet område och behöll sin religion och sitt yrke. De arbetade för domkapitel, församlingar och adelsmän, och deras formspråk blev regionens egen stil.
Den kontinuiteten varade till 1500-talet, långt efter att den hade försvunnit i andra delar av halvön, och den gav upphov till en enorm mängd verk spridda över hela Aragonien: förutom i Zaragoza finns exceptionella torn i Teruel, Calatayud, Tarazona och i dussintals byar i dalarna kring Jalón och Jiloca.
För den som bara passerar Zaragoza räcker de tre verken i gamla stan för att förstå fenomenet. Men om resan omfattar provinsen har Teruel fyra mudéjartorn som kan mäta sig med vilket som helst av de här.
Dess yttermur i mudéjarstil, den på parroquieta, är stadens mest förfinade verk: utskjutande tegel och glaserad keramik som täcker hela ytan som en gobeläng. Den ligger på sidan som vetter mot gatan, inte mot torget, och väldigt många ser den aldrig.
Dess åttkantiga torn lutar synbart på grund av ojämna sättningar i grunden på alluvialjord. Från vissa punkter på torget märks det knappt och från andra är det uppenbart. Den bästa vinkeln är från Torreón de la Zudas sida.
Det arkitektoniska formspråk som utvecklades av alarifes i morisk tradition som fortsatte arbeta på kristet område efter erövringen, med utskjutande lagt tegel och glaserad keramik för att skapa dekor med ljus och skugga. Det föddes ur en materiell begränsning – i Ebrodalen finns ingen bra sten – och är förklarat som världsarv i sin helhet.
Varför ska man se den vid en viss tid?
Eftersom mönstret varken är målat eller hugget: det är byggt med själva teglet, lagt så att det sticker ut från murens plan, så att strykljuset skapar skugga och därmed motivet. Mitt på dagen, med solen högt, blir tornen visuellt platta och en stor del av dekoren går inte längre att läsa.
Vilka är de viktigaste tornen i Zaragoza?
Tornet på kyrkan La Magdalena, i östra delen av gamla stan, förmodligen det vackraste; tornet på San Pablo, i kvarteret El Gancho, byggt som ett torn i tornet efter förebild från de almohadiska minareterna; och muren på parroquieta vid La Seo, som inte är ett torn men är stadens mest förfinade verk.
Kan man besöka interiörerna?
Med svårighet: både La Magdalena och San Pablo har mycket begränsade tider knutna till gudstjänsterna och det är lätt att hitta dem stängda. Tornen, som är det du ska se, kan du uppskatta från gatan när som helst och utan att betala något. La Seo har däremot generösa öppettider och inträdesavgift.
Varför lutar tornet på San Juan de los Panetes?
På grund av ojämna sättningar i grunden: det byggdes nära Ebros gamla flodfåra, på mjuk och ojämn alluvialjord, och marken gav efter oregelbundet med tiden. Det är samma mekanism som i Pisa, i en annan skala. Det har stått så i århundraden utan att byggnaden har rasat.
Finns det mer mudéjar i Aragonien?
Väldigt mycket, och Unescos beslut omfattar regionen som helhet, inte enskilda verk. Förutom i Zaragoza finns exceptionella torn i Teruel – fyra, som kan mäta sig med vilket som helst av de här –, i Calatayud, i Tarazona och i dussintals byar i dalarna kring Jalón och Jiloca.
Praktisk information
De tre viktigasteTornet på La Magdalena, tornet på San Pablo och muren på parroquieta vid La Seo.
Bästa tidMitt på förmiddagen eller sent på dagen: mönstret skapas av skuggor och behöver strykljus.
GratisAlla torn syns från gatan. Interiörerna har begränsade tider kring gudstjänsterna.
La SeoMuren i mudéjarstil ligger på sidan som vetter mot gatan, inte mot torget. Du måste gå runt.
KuriosaTornet på San Juan de los Panetes lutar, och det syns mer från vissa vinklar än från andra.
Längre bortOm resan fortsätter genom Aragonien har Teruel fyra torn som kan mäta sig med de här.
På kartan
🎧 Med Viavoy
Promenera i Zaragoza och lyssna i din egen takt
Ladda ner Viavoy och promenera i Zaragoza offline, när du vill.