Den vackraste porten i hela muren och den med mest historia, och den enda av de stora gamla portarna som finns kvar nästan som den var: en solid stenbåge, med sin bro över vallgraven, öppningen där vindbron lyftes och det kungliga vapnet uthugget ovanför.
Porten som såg mot gränsen
Den lät vicekungen, hertigen av Alburquerque, bygga 1553, just när Pamplona pansrades uppifrån och ner efter Ferdinand av Aragoniens erövring av kungariket.
Den hette alltid Portal de Francia för att den vette åt det hållet, mot gränsen. Här kom varorna, arméerna och framför allt pilgrimerna, som efter att ha korsat Pyrenéerna gick ner till floden och steg upp genom den här bågen.
De gamla trädörrarna finns kvar, beslagna med spik och järnbeslag, och det är det som gör den här porten till en sällsynthet: inte bara bågen finns kvar, utan hela mekanismen för att stänga staden. Lägg märke till träets tjocklek och spikarnas huvuden.
1939 byttes namnet till en generals, Zumalacárregui, och därför hörs det på båda sätten. Men för vanligt folk är det fortfarande det Portal de Francia det alltid har varit.
Staden stängdes som en kista
Föreställ dig scenen upprepad i århundraden: i skymningen stängdes porten, bron lyftes och den som kom sent blev kvar utanför till gryningen, under bar himmel. Staden stängde sig om sig själv varje natt.
Den dagliga ritualen definierar vad en fästningsstad var: inte en plats med en mur, utan en plats vars hela liv organiserades kring öppnandet och stängandet av dess portar. Handeln, tiderna och till och med värdshusen utanför murarna hängde på det.
Nedför, mot floden, slingrar sig vägen fram till bron Magdalena, en medeltida bro över vilken Jakobsleden (Camino de Santiago) sedan nästan tusen år tillbaka kommer in i Pamplona. Den som kommer till fots från Roncesvalles korsar den bron, går uppför backen och kommer in genom den här porten.
Bron har fått sitt namn efter leprasjukhuset helgat åt den heliga Maria Magdalena som låg intill den: de sjuka vårdades utanför murarna, på andra sidan floden, och sjukhusets namn blev till slut kvar på bron.
Missa inte
Byggd 1553
Av vicekungen, hertigen av Alburquerque, när Pamplona pansrades efter erövringen av kungariket.
Hela mekanismen finns kvar
Trädörrarna med spik och järnbeslag, vallgraven och öppningen för vindbron.
Staden stängdes varje natt
I skymningen lyftes bron, och den som kom sent sov under bar himmel.
Här kommer Camino in
Pilgrimerna som kommer ner från Roncesvalles korsar bron Magdalena och går upp genom den här bågen.
Så passar det in i ditt besök i Pamplona
Den ligger i muren, när du går ner från bastionen Redín och rincón del Caballo Blanco, på gamla stans norra flank.
Stoppet tar femton minuter: gå långsamt under den, rör vid dörrposterna, titta upp mot öppningen för bron och lyssna på ekot av stegen under valvet.
Härifrån leder vägen ner mot bron Magdalena och floden, som är den omvända vägen mot den pilgrimerna går när de kommer. Och går du uppför är du tillbaka vid katedralen på fem minuter.
Vanliga frågor
Är träportarna de äkta?
Ja, de gamla träportarna, beslagna med spik och järnbeslag, finns kvar, och det är det som gör den här porten till en sällsynthet: det är inte bara bågen som finns kvar, det är hela mekanismen för att stänga staden. Lägg märke till träets tjocklek och spikhuvudena.
Var kommer pilgrimerna på Camino in?
Precis här. Nedför backen, mot floden, slingrar sig vägen till bron Magdalena, en medeltida bro över vilken Jakobsleden sedan nästan tusen år går in i Pamplona. Den som kommer till fots från Roncesvalles korsar den bron, går uppför backen och går in genom den här porten: det är den gamla vanliga ingången, den äkta.
Varför heter den bron Magdalena?
Efter spetälskesjukhuset helgat åt den heliga Maria Magdalena som låg intill den. De sjuka vårdades utanför murarna, på andra sidan floden, och sjukhusets namn blev till slut kvar på bron.
