Mässområdet på Teneriffa
Calatrava 1996, sju år före Auditorio. Mer än 40 000 m², med en övre hall på 12 000 utan en enda pelare. Karnevalen tar skydd här när det regnar.

En huvudstad med tvåhundratusen invånare och fem byggnader av internationella namn på mindre än två kilometer. Hur det gick till och i vilken ordning du ser dem.
🎧 På promenaden Konserthuset, Palmetum och strandpromenadenDet är en anomali som är svår att förklara och mycket lätt att njuta av: i en stad av Santa Cruz storlek finns två verk av Santiago Calatrava, två av Herzog & de Meuron och César Manriques sista stora verk, alla på gångavstånd. Här är rutten och framför allt den ordning som gör att de går att förstå.
Mässområdet på Teneriffa, öns mässcentrum, invigdes i maj 1996 och var arkitektens första stora verk i staden. Det är återhållsamt, symmetriskt, helt vitt, och dess bragd är dold: den övre hallen upptar omkring tolvtusen kvadratmeter utan en enda pelare i mitten, det största täckta rummet i ögruppen.
De böjda ribborna du ser utifrån är ingen utsmyckning: de är det bärande system som gör det fria spannet möjligt. Här löser Calatrava ett problem, innan hans formspråk hade blivit ett igenkännbart varumärke.
Auditorio de Tenerife, påbörjat 1997 och invigt den 26 september 2003, är motsatsen: bara gest. Den stora vita vågen vilar på bara två punkter och svävar, och den är klädd med trencadís, mosaiken av krossad keramik som Gaudí gjorde populär i Barcelona.
Det kostade också mycket mer än planerat och nuddade vid mer än det dubbla mot budgeten, ett mönster som återkommer i den här arkitektens verk och som är en del av den offentliga debatten om byggnaden. Från den dag det öppnade började Santa Cruz kallas Atlantens Sydney.
Calatrava 1996, sju år före Auditorio. Mer än 40 000 m², med en övre hall på 12 000 utan en enda pelare. Karnevalen tar skydd här när det regnar.
Den vita vågen från 2003, klädd med trencadís och vilande på två punkter. Hemvist för Tenerifes symfoniorkester och med ett eget operakompani.
Ladda ner appen och upptäck Santa Cruz de Tenerife offline, när du vill. Gå promenaden Konserthuset, Palmetum och strandpromenaden med en lokal guide i örat.
Läs mer om Viavoy →Den schweiziska byrån bakom Tate Modern signerade 2006 ombyggnaden av Plaza de España, med den konstgjorda sjön av saltvatten som pumpas upp från Atlanten mitt på Kanarieöarnas största torg.
Och 2008, tillsammans med Virgilio Gutiérrez från Tenerife, TEA, vid kanten av Santos-ravinen: betong och ljus, med ramper som tar in själva ravinen i promenaden i stället för att vända den ryggen.
Det beslutet är nyckeln till byggnaden. Ravinerna är Kanarieöarnas geologiska kännetecken – djupa fåror utgrävda i vulkanberget – och i städerna brukar de bli baksidan av allt. Här blir ravinen fasad.
Inne i TEA finns dessutom världens bästa samling av Óscar Domínguez, surrealisten från Tenerife som slog igenom i mellankrigstidens Paris vid sidan av Breton och Picasso och som uppfann dekalkomanin. Det är ett av få fall där innehållet håller samma klass som skalet.
Och det finns ett tredje kapitel av samma byrå i staden som nästan ingen kopplar ihop: det var arbetena på torget som grävde fram San Cristóbals slott, kastellet från 1500-talet som låg begravt under marken och som i dag besöks i ett underjordiskt galleri.
Parque Marítimo César Manrique är Lanzarotekonstnärens sista stora verk på Tenerife: saltvattenbassänger, vattenfall och svart vulkanisk sten på tjugotvåtusen kvadratmeter som vunnits från havet. Manrique dog i en olycka 1992 och parken invigdes 1995, då utan honom.
Hans bidrag är inte formellt utan ideologiskt: han hävdade att arkitekturen på Kanarieöarna skulle växa fram ur vulkanlandskapet i stället för att tvingas på det, och i en ögrupp som höll på att fyllas av urskillningslöst turistbyggande var den hållningen radikal.
Rutten avslutas med Palmetum, som inte är signaturarkitektur men väl stadens bästa stadsplaneringsidé: tolv hektar botanisk trädgård anlagd på den gamla kommunala soptippen, som förseglades och planterades om, öppnad 2014.
Och som historisk motvikt två byggnader som förklarar var allt detta kommer ifrån: Palacio de Carta, kanarisk barock från 1721-1752 med sin innergård av tea, kanarietallens kådrika kärnved, och frimurartemplet, Spaniens största, med sin fasad av sfinxer och egyptiska kolonner, uppförd från 1900.
Herzog & de Meuron med Virgilio Gutiérrez, 2008. Tar in ravinen i promenaden och rymmer världens bästa samling av Óscar Domínguez.
Manriques sista stora verk, invigt 1995, tre år efter hans död. Saltvatten, vulkanisk sten och ingen rak linje som skaver.
Fem av internationella namn på gångavstånd: två av Santiago Calatrava – Recinto Ferial från 1996 och Auditorio från 2003 – två av Herzog & de Meuron – Plaza de España från 2006 och TEA från 2008 – och César Manriques Parque Marítimo, invigt 1995. Det är en mycket ovanlig koncentration i en stad av den här storleken.
Auditorio de Tenerife, utan diskussion. Den stora vita vågen klädd med trencadís vilar på bara två punkter och gjorde Santa Cruz till en arkitektonisk världsikon från den dag det invigdes, i september 2003. Smeknamnet är Atlantens Sydney, och jämförelsen är oundviklig.
En beklädnad av krossade keramikbitar som fogats samman till en sammanhängande yta. Gaudí gjorde den populär i Barcelona, i Park Güell och Casa Batlló, och Calatrava tar upp den här igen för Auditorio. På avstånd ser den slätt vit ut; på nära håll blir den en gobeläng av fragment.
Slutnotan nuddade vid mer än det dubbla mot budgeten, ett mönster som återkommer i nästan alla Calatravas stora projekt och som är en del av den offentliga debatten om hans verk. Som ikon är resultatet obestridligt, men kostnadsöverskridandet är värt att känna till när du bedömer byggnaden.
En idé snarare än en form: att arkitekturen på Kanarieöarna skulle växa fram ur vulkanlandskapet i stället för att tvingas på det. I en ögrupp som på sextio- och sjuttiotalet höll på att fyllas av urskillningslöst turistbyggande var den hållningen radikal, och på Lanzarote blev den till och med öns politik. Parque Marítimo är hans sista stora verk.
Två, och de är värda omvägen. Palacio de Carta, kanarisk barock från 1721-1752, med en innergård av tea, kanarietallens kådrika kärnved, som har stått intakt i tre sekler; och frimurartemplet, uppfört från 1900 och det största frimurarcentrum som någonsin har funnits i Spanien, med sfinxer och egyptiska kolonner på fasaden.
En lång halvdag. Sträckan längs havet – Auditorio, Parque Marítimo, Recinto Ferial och Palmetum – går du hela vägen på en plan och obruten promenad, och TEA och Plaza de España ligger i centrum, tio eller tjugo minuter till fots. Om du dessutom går in i Auditorio och TEA får du räkna med en hel dag.
Ladda ner Viavoy och promenera i Santa Cruz de Tenerife offline, när du vill.

Läs vidare



