En labyrint av saltvattenbassänger, vattenfall, broar och svart vulkansten med palmer här och där, där staden badar hela året. Den ritades av César Manrique, konstnären som lärde Kanarieöarna att bygga utan att kämpa mot naturen, och han fick aldrig se den färdig.
Manriques signatur, igenkännbar i allt
Det här är inget vanligt vattenpark. Här finns inga raka linjer som skär sig och inga bryska kontraster: vattnet, vulkanstenen och växterna arbetar tillsammans, som om allt hade vuxit fram av sig självt bland klipporna. Det är Manriques varumärke.
Konstnären från Lanzarote byggde sin karriär på en bestämd idé: att arkitekturen på Kanarieöarna skulle växa fram ur det vulkaniska landskapet i stället för att tvingas på det. Jameos del Agua, Mirador del Río och kaktusträdgården Jardín de Cactus på Lanzarote följer alla samma princip.
I en ögrupp som under sextio- och sjuttiotalen höll på att fyllas av urskillningslös turistbebyggelse var det ett radikalt ställningstagande, och på Lanzarote lyckades han göra det till ö-politik. Hans inflytande över hur öarna ser ut i dag är svårt att överdriva.
Här upptar den ungefär tjugotvå tusen kvadratmeter som vunnits från havskanten, med saltvattenbassänger fyllda med vatten som pumpas upp från Atlanten. En bra dag är det fullt av barnfamiljer, barn som hoppar och äldre som simmar längder.
Ett ofrivilligt testamente
Manrique omkom 1992 i en bilolycka på Lanzarote, där han föddes, nära sin egen stiftelse. Parken invigdes 1995, då utan honom, vilket gör den till ett av hans sista stora projekt och till hans postuma verk på Teneriffa.
Den har dessutom en storebror på öns norra sida: Lago Martiánez i Puerto de la Cruz, som Manrique hade signerat flera år tidigare. Idén är densamma – att bada i havsvatten bland vulkanisk sten – men där i större skala.
Den formeln svarar på ett verkligt problem på öarna: längs många delar av den kanariska kusten består stranden av klippor eller vass sten, utan någon användbar sandstrand. Saltvattenbassängerna löste stadsbadandet där naturen inte erbjöd det.
Det är värt att se den också med det praktiska perspektivet, inte bara det estetiska: det är en välanvänd offentlig anläggning, inte ett monument. Och det är förmodligen det bästa sättet att hedra en konstnär som ville att hans verk skulle levas i.
Missa inte
Ritad av César Manrique
Konstnären från Lanzarote bakom Jameos del Agua, som lärde Kanarieöarna att bygga med landskapet.
Han fick aldrig se den
Han omkom 1992 i en olycka på Lanzarote. Parken invigdes 1995, utan honom.
Saltvatten från Atlanten
22 000 m² vunna från havskanten, med bassänger, vattenfall och svart vulkansten.
Den har en storebror
Lago Martiánez i Puerto de la Cruz, signerad av Manrique flera år tidigare och i större skala.
Så passar den in i ditt besök i Santa Cruz de Tenerife
Den ligger vid strandpromenaden, i anslutning till Auditorio de Tenerife och Castillo de San Juan Bautista, längs kustpromenaden.
Du kan gå runt den och titta utifrån på femton minuter, eller tillbringa en halv dag här med badkläder: det är betald entré till ett måttligt pris, och alla bekvämligheter finns.
Den är det stopp som kombineras bäst med Torres de Santa Cruz, som syns från vattnet, och med Palmetum, som ligger i slutet av promenaden. De tre avslutar rundturen längs havet.
Vanliga frågor
Har den en äldre bror i norra delen av ön?
Ja. Flera år tidigare hade Manrique redan signerat den berömda Lago Martiánez, i Puerto de la Cruz, på andra sidan Teneriffa. Den här parken i huvudstaden är som hans lillebror: samma idé att bada i havsvatten bland vulkanisk klippa, men i Santa Cruz, chicharrerornas stad.
