Museo Canario
Världens största samling av lämningar efter Gran Canarias forntida invånare, samlad sedan 1879. En dryg timme i lugn och ro.

Före 1478 levde här människor vars ursprung och språk fortfarande diskuteras. Det som finns kvar av dem förvaras i ett museum i Vegueta, grundat av en läkare vars bok förbjöds av Rom.
🎧 På promenaden Vegueta: katedralen, Columbus och grundarkvarteretGran Canarias mest fascinerande kapitel är det som utspelade sig innan någon hade kommit från Europa. De forntida kanarieöborna hade levt här i århundraden när Juan Rejón landsteg 1478, och de stod emot i fem år. Det vi vet om dem ryms i ett museum i Vegueta, och det är mycket mindre än vi skulle önska.
Museo Canario grundades 1879 av Gregorio Chil y Naranjo, läkare från ön, mitt i 1800-talets vetenskapliga jäsning, när halva Europa diskuterade Darwin och människans ursprung.
Chil ville studera de forntida kanarieöborna med en vetenskapsmans stringens, och han samlade ihop en samling som i dag är unik i världen. Det kostade honom dyrt: hans stora verk om de här öarnas förflutna hamnade på kyrkans lista över förbjudna böcker, fördömt av Rom.
Museet har kvar den där andan från 1800-talet – montrar i trä, systematisk ordning, en stämning av kuriosakabinett – och det är en del av dess styrka. Det är inget museum som moderniserats med skärmar: det är ett arkiv från en annan tid som fortfarande fungerar.
Det som gör starkast intryck är den antropologiska samlingen: hundratals kranier och mumier ordnade i montrar. Det handlar inte om sensationslystnad. Det är det enda sätt som finns att se människorna som levde här innan någon kom utifrån i ansiktet.
Världens största samling av lämningar efter Gran Canarias forntida invånare, samlad sedan 1879. En dryg timme i lugn och ro.
Ladda ner appen och upptäck Las Palmas offline, när du vill. Gå promenaden Vegueta: katedralen, Columbus och grundarkvarteret med en lokal guide i örat.
Läs mer om Viavoy →Pintaderas är stämplar av lera med geometriska mönster, och vad de användes till diskuteras fortfarande: ägarmärken för de gemensamma sädesmagasinen, kroppsdekoration, en familjesymbol. Ingen vet säkert, och den ovissheten är det som gör dem fascinerande.
Taraidolen är en sittande figur i bränd lera med kroppsformerna mycket framhävda, och den har blivit en symbol för ön. Forskarna tror att den förkroppsligade fruktsamheten, men vi känner varken till dess verkliga namn eller den tro som den hörde till. Den har fått sitt namn efter området Tara, nära Telde, där den hittades.
Okunskapen är den dominerande tonen i hela det här kapitlet. Vi vet att de forntida kanarieöborna var släkt med berberfolken i Nordafrika, att de mumifierade sina döda, att de bodde i grottor och stenhus och att de hade befästa gemensamma sädesmagasin. Om resten diskuteras nästan allt.
Mumifieringen finns också bevarad, ett slående drag: de preparerade kropparna och lade dem i gravgrottor, och flera av de mumierna ligger i dag i museets montrar.
Erövringen tog fem år, från 1478 till 1483, en enorm tid för en ö av den här storleken. De forntida kanarieöborna försvarade sig genom att utnyttja terrängen – klippor och raviner – tills guanarteme från Gáldar tillfångatogs och till slut slöt en överenskommelse med Kastilien.
Den gestalt som bäst förkroppsligar det motståndet är Doramas, en hövding av enkel härkomst som vann befälet genom rent mod, något mycket ovanligt bland de forntida kanarieöborna. Han stupade omkring 1481, enligt traditionen i en tvekamp nära Arucas.
Hans namn finns i dag på Parque Doramas, den stora parken i centrum, som fick det namnet redan på 1900-talet. Det var ett medvetet sätt att hävda öns förspanska rötter och påminna om att det redan före erövringen fanns ett folk här med sina hjältar.
Motvikten syns i Vegueta: kapellet San Antonio Abad, där den första mässan lästes 1478, eller Casa de Colón, som var residens för guvernören på den nyss erövrade ön. De två berättelserna lever sida vid sida i samma kvarter, fem minuter från varandra.
Den bär namnet efter urinvånarhövdingen som stod emot Kastilien och stupade omkring 1481. Att ge den det namnet på 1900-talet var ett medvetet ställningstagande.
Här restes stadens första kyrka 1478 och här lästes den första mässan. Kilometer noll för den andra berättelsen, erövrarnas.
Befolkningen som bodde på Gran Canaria före den kastilianska erövringen, släkt med berberfolken i Nordafrika. De bodde i grottor och stenhus, hade befästa gemensamma sädesmagasin och mumifierade sina döda. Om deras språk, deras religion och en stor del av deras samhällsorganisation diskuteras fortfarande nästan allt.
Stämplar av lera med geometriska mönster, typiska för Gran Canaria, vars användning fortfarande debatteras: de kan ha varit ägarmärken för de gemensamma sädesmagasinen, stämplar för kroppsdekoration eller familjesymboler. Många finns bevarade i El Museo Canario och de är en av de mest igenkännbara bilderna av öns förspanska förflutna.
En liten sittande figur i bränd lera med kroppsformerna mycket framhävda, som har blivit en symbol för ön. Den har fått sitt namn efter området Tara, nära Telde, där den hittades. Forskarna tror att den förkroppsligade fruktsamheten, men varken dess verkliga namn eller den bestämda tro som den hörde till är känd.
Fem hela år, från 1478 till 1483, vilket är väldigt länge för en ö av den här storleken. De forntida kanarieöborna försvarade sig genom att utnyttja varje klippa och varje ravin. Till slut tillfångatogs deras ledare, guanarteme från Gáldar, och han slöt en överenskommelse med Kastilien.
En urinvånarhövding som ledde motståndet mot de kastilianska trupperna. Det finns något särskilt med honom: han kom inte från en adlig familj, han var av enkel härkomst, och ändå vann han befälet genom rent mod, något mycket ovanligt bland de forntida kanarieöborna. Han stupade omkring 1481, enligt traditionen i en tvekamp nära Arucas.
För att de forntida kanarieöborna mumifierade sina döda: de preparerade kropparna och lade dem i gravgrottor, vilket har gjort att de bevarats. El Museo Canario har sedan 1879 samlat världens största samling av de här lämningarna, och det är det enda sätt som finns att studera den befolkningen direkt.
Den gör intryck, ja: det är hundratals kranier och flera mumier ordnade i montrar i trä från 1800-talet. Men den är inte upplagd som ett spektakel eller för att väcka sensationslystnad, utan som ett vetenskapligt arkiv, och effekten den ger är mer rörelse än motvilja. Det är förmodligen det besök som mest förändrar hur du ser på ön.
Ladda ner Viavoy och promenera i Las Palmas offline, när du vill.

Läs vidare



