En stenportal med huggen båge och vapensköld, och skuggiga gårdar. Det är Veguetas mest älskade hus, och även om dess namn lovar mer än historien kan skriva under är platsen ett under och värd ett besök i sig.
Sov Columbus här? Det ärliga svaret
Det här palatset var Casa del Gobernador, guvernörens hus, bostaden för dem som styrde över den nyligen erövrade ön. Den muntliga traditionen berättar att Christofer Columbus bodde här 1492, när hans expedition gjorde uppehåll på Gran Canaria för att reparera Pintas roder innan han kastade sig ut i det okända.
Sov han exakt innanför dessa väggar? Det finns inget dokument som bevisar det. Men att hans flotta stannade på den här ön är sant, och Gran Canaria var ett av de sista länder han satte fot på före Amerika.
Vad de gjorde under uppehållet är dokumenterat och mer intressant än legenden: förutom att reparera rodret bytte de ut Niñas trekantiga segel mot fyrkantiga, som drev mycket bättre på öppet hav. Därefter satte de kurs mot La Gomera för att lasta vatten och proviant.
Att Kanarieöarna var en obligatorisk mellanstation är ingen slump: härifrån blåser passadvindarna, ständiga vindar som driver västerut. Det är Atlantens naturliga motorväg, och den fortsatte att vara det i århundraden.
Ett pussel av gamla hus
Huset som man besöker i dag är ett vackert pussel: flera gamla bostäder slogs ihop och renoverades på femtiotalet, med bevarade kassettak i mudéjarstil, renässansdetaljer, innergårdar och huggna portaler.
De skuggiga innergårdarna, med gallerier av tea, kanarietallens kådrika kärnved, runt omkring, är den hemmamodell som herrgårdsarkitekturen på Kanarieöarna bygger på: livet organiserades inåt, inte mot gatan.
Inne berättar museet om förbindelsen mellan Kanarieöarna och Amerika, med historiska kartor, skeppsmodeller och öarnas roll som bro till den nya världen. Det är en sammanhängande och väl uppbyggd framställning, utan att överdriva Columbusepisoden.
En anmärkning om erövringen av ön, som dyker upp på rundan: den tog hela fem år, från 1478 till 1483. De forntida kanarieborna försvarade sig genom att utnyttja varje klippa och varje ravin, och till slut fångades guanartemen av Gáldar och slöt fred med Kastilien.
Missa inte
Det var Casa del Gobernador
Bostaden för dem som styrde över den nyligen erövrade ön, inte Columbus hus.
Uppehållet 1492 ägde rum
Flottan reparerade Pintas roder här och bytte Niñas segel mot fyrkantiga.
Innergårdar och kassettak i mudéjarstil
Flera gamla hus som slagits ihop och renoverats på femtiotalet.
Kanarieöarna, Atlantens motorväg
Härifrån blåser passadvindarna, som driver västerut. Därför var det en obligatorisk mellanstation.
Så passar det in i ditt besök i Las Palmas
Det ligger i hjärtat av Vegueta, intill Plaza del Pilar Nuevo och calle de los Balcones, tre minuter från Plaza de Santa Ana.
Besöket tar mellan en timme och en och en halv timme. Inträdet är billigt och det lönar sig att gå igenom innergårdarna utan brådska: de hör till de mest förtjusande hörnen i hela staden.
På samma gata ligger CAAM, centret för modern konst, och mycket nära El Museo Canario. Alla tre tillsammans är Veguetas bästa museikvarter och ryms på en halv dag.
Vanliga frågor
Vad gjorde de här egentligen innan de korsade havet?
De utnyttjade uppehållet för att få flottan i skick. Det mest kuriösa är vad de gjorde med Niña: de bytte ut de triangulära seglen mot fyrkantiga, som drev mycket bättre på öppet hav, och så mötte hon det okända bättre förberedd. Därefter satte de kurs mot La Gomera för att lasta vatten och proviant. Och lägg märke till: det är där, och inte här, som Columbus spår är bäst dokumenterade. Men att hans flotta anlöpte Gran Canaria är säker historia.
Var det svårt att erövra ön?
Väldigt, hela fem år, från 1478 till 1483. De forntida kanarieöborna försvarade sig med ett mod som vi fortfarande är stolta över och utnyttjade varje klippa och varje ravin. Till slut fångades deras ledare, guanartemen av Gáldar, och slöt fred med Kastilien. Traditionen berättar att de sista motståndarna, inringade i fästningen Ansite, kastade sig ut i tomrummet och ropade ”Atis Tirma!”, ungefär ”för mitt land”. Jag får gåshud bara av att säga det.
