En fasad av vita kurvor, gamla bokstäver och en markis från en annan tid får dig att stanna tvärt vid Lavapiés norra port: det är Cine Doré, stadsdelens jugendpärla och säte för Filmoteca Española. Här ser du inte den senaste kommersiella premiären, utan klassisk film, stumfilm med livepiano och restaurerade kopior, till ett nästan symboliskt pris. Det är förmodligen Madrids bästa kulturella valuta för pengarna, och en av de få jugendbyggnader som överlevde i en stad som rev för många vackra saker.
Från ”solrosfröpalatset” till filmarkivet
Doré öppnade som biograf i början av 1900-talet och fick sin nuvarande fasad på tjugotalet, ritad av arkitekten Críspulo Moro Cabeza, i den där sena jugenden med mjuka, eleganta linjer som i Madrid knappt satte några spår. Inuti finns originalkakel och glasfönster kvar i vestibulen, så föreställningen börjar redan innan du sätter dig.
I början var det en mycket billig kvartersbio dit folk kom för att tillbringa eftermiddagen med att äta solrosfrön i handfulla under filmen. Med golvet täckt av skal fick den smeknamnet ”solrosfröpalatset”. Kontrasten är härlig: utanpå såg den ut som en teater av klass och inuti hade den Madrids mest folkliga och bullriga publik.
År 1963 stängde den som kommersiell biograf och stod i flera år tom, halvt i ruiner, med rivningsklubban farligt nära, som så många vackra byggnader i det dåtida Madrid. Staden räddade den genom att köpa den 1982, och efter en noggrann restaurering öppnade den på nytt 1989 som Filmoteca Españolas huvudsalong. Det du ser i dag är en överlevare: den hade kunnat sluta som ett parkeringshus.
Vad du kan se (och för hur mycket)
Filmoteca Española är det nationella filmarkivet, och programmet på Doré är en ständig serie av regissörsretrospektiver, internationell klassisk film, återupptäckter av spansk film och stumfilmsvisningar med levande musikackompanjemang. Det byts varje vecka och publiceras i ett månadsprogram som du kan hämta i själva biljettkassan.
Priset är nästan detsamma som för flera år sedan och ligger på omkring 3 euro för en enskild biljett, med flerbesökskort som är ännu billigare. Här finns varken popcorn eller reklam: filmerna börjar på exakt klockslag och visas i originalversion med undertext. För en filmälskare är det en pilgrimsplats; för vilken resenär som helst en oslagbar plan för en regnig eftermiddag.
Byggnaden har dessutom en bokhandel specialiserad på film och ett kafé med terrass som på sommaren fungerar som friluftssalong, med kvällsvisningar på takterrassen. Den sommarterrassen är en av de hemligheter som madrilenerna tar år på sig att upptäcka.
Missa inte
Jugendfasaden
Vita kurvor, tidstypiska bokstäver och markis: bland de få jugendbyggnader som överlever i Madrid.
Den ursprungliga vestibulen
Kakel och glasfönster från tjugotalet som nästan ingen stannar upp för att titta på innan de går in i salongen.
Stumfilm med livepiano
Ett av Filmotecas kännetecken: visningar med musik som spelas i salongen.
Sommarterrassen
Friluftsbio på takterrassen, en av centrums bäst bevarade hemligheter för kvällen.
Så passar den in i din promenad genom Lavapiés
Doré markerar Lavapiés norra gräns, ett stenkast från plaza de Antón Martín och dess marknad. Härifrån sluttar hela stadsdelen nedåt: på tre minuter är du vid Calle de Argumosa och dess uteserveringar; på tio, vid Plaza de Lavapiés; och fortsätter du söderut kommer du till Mercado de San Fernando, La Tabacalera och La Casa Encendida.
Den ligger också mycket nära Paseo del Arte: Museo Reina Sofía ligger sju minuter bort till fots, så du kan kombinera en förmiddag med ”Guernica” med en eftermiddag med klassisk film utan att ta tunnelbanan. En mycket madrilensk kombination, för övrigt.
Kolla programmet innan du går, för det finns visningar mitt på dagen, mitt på eftermiddagen och på kvällen, och de bästa blir slutsålda. Och vill du ha stadsdelens sammanhang – corralas, las cigarreras, ursprunget till namnet Lavapiés – börjar Viavoys rundvandring ”Lavapiés - mångkulturella Madrid” precis vid den här porten och går nedåt härifrån med en lokal guide i örat.
Vanliga frågor
Varför kallades den ”solrosfrönas palats”?
Jo, för att den i början var en mycket billig kvartersbio, och folk kom för att tillbringa eftermiddagen med att äta solrosfrön i handfulla under filmen. Med golvet täckt av skal fick den det kärleksfulla öknamnet ”solrosfrönas palats”. Jag älskar kontrasten: utanför såg den ut som en teater av klass, och inuti satt Madrids mest folkliga och högljudda publik och skrattade så de kiknade. Rena Lavapiés från första minuten.
Höll den på att försvinna?
Ja, och den står kvar nästan genom ett under. Den stängde som kommersiell biograf 1963 och stod tom i flera år, halvt i ruiner, med rivningsspettet hängande tätt över sig, som så många vackra byggnader i det Madrid på den tiden. Till slut räddades den av kommunen, som köpte den 1982; efter en omsorgsfull restaurering öppnade den igen 1989 som Filmotecas visningssal. Så det du ser är en överlevare: den kunde ha slutat som en parkeringsplats.
