Madrid · Att se

Museo Reina Sofía

Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofía är hemmet för 1900-talets och dagens konst, och här hänger målningen som många reser halva jorden runt för att se: Picassos ”Guernica”. Museet ligger i det som i århundraden var Madrids Hospital General, där stadens fattiga vårdades och dog, och spänningen mellan byggnaden och dess innehåll säger en hel del om vad det här museet är. Två hissar av glas och stål går upp tätt intill fasaden och glänser i solen som genomskinliga rör: kontrasten säger allt.

Från sjukhus till museum

Byggnaden drevs fram av Karl III på 1700-talet och slutfördes av arkitekten Francesco Sabatini, även om det ursprungliga projektet var mycket mer kolossalt och bara en del av det som drömdes verkligen byggdes. Den fungerade som Hospital General fram till 1960-talet. Tänk på det en stund: där ”Guernica” hänger i dag stod det sängar, operationssalar och patienter i nästan två århundraden.

Ombyggnaden till museum kom på 1980-talet, och med den de berömda yttre glashissarna, ritade av den brittiske arkitekten Ian Ritchie för att släppa in ljus och modernitet i en byggnad som är hundratals år gammal. De är i dag en av Madrids mest igenkännbara bilder. Åratal senare kom den stora utbyggnaden på baksidan, av fransmannen Jean Nouvel: en röd, svängd volym med en täckt innergård under ett stort skärmtak, som rymmer salar för tillfälliga utställningar, bibliotek och auditorier.

Resultatet är ett museum i tre lager: ett sjukhus från 1700-talet, hissar som ser ut som rymdskepp och en samtida utbyggnad. Så märkligt och så vackert.

Guernica och vad mer du ska se

”Guernica” upptar en hel sal på andra våningen: tre och en halv meter högt och nästan åtta brett, i vitt, svart och grått, förvridet av smärta. En skrikande häst, en mor med sitt döda barn, en glödlampa som ett öga. Picasso målade den på några få veckor 1937 på uppdrag av den spanska republiken för dess paviljong på världsutställningen i Paris: han ville att hela världen, samlad på den utställningen, skulle se vad som hände i Spanien efter bombningen av den baskiska staden Guernica.

Sedan kom exilen. Picasso vägrade låta målningen återvända så länge Franco levde och landet inte var en demokrati, så den väntade mer än fyrtio år på MoMA i New York och kom inte tillbaka förrän 1981, då både målaren och diktatorn redan var döda. Den betraktas i tystnad och utan fotografier, och det lönar sig att avsätta tio minuter bara för den.

Men museet är mycket mer. Den permanenta samlingen går igenom den spanska 1900-talskonsten med salar tillägnade Dalí – ”Den stora masturbatören”, ”Flicka i fönstret” –, Joan Miró, Juan Gris och kubismen, 27-generationen, El Pasos informalism samt avantgardets fotografi och film. Fjärde våningen når fram till den internationella samtidskonsten.

Missa inte innergården i den gamla byggnaden, med Calders mobil, och inte heller terrassen på översta våningen, ett av de lugnaste ställena på Paseo del Arte att sitta ner en stund.

Missa inte

”Guernica” av Picasso

Målad 1937 för den spanska paviljongen i Paris; den tillbringade mer än fyrtio år i exil i New York.

Dalís salar

”Den stora masturbatören” och ”Flicka i fönstret”, bland det bästa i den spanska surrealismen.

Innergården och Calder

Det gamla sjukhusets klostergång, med Alexander Calders mobil: ett av museets lugnaste hörn.

Nouvels utbyggnad

Den röda, svängda volymen på baksidan, med sitt stora skärmtak och sin täckta innergård.

Så besöker du det och vad du kombinerar det med

Ordinarie inträde ligger runt 12 euro, och det är fritt inträde nästan varje eftermiddag sent (utom tisdagar, då det är stängt) och på söndagsförmiddagar. Vid de tiderna bildas stora köer och bara den permanenta samlingen kan besökas. Räkna med mellan en och en halv och tre timmar beroende på vad du vill se: det är ett stort museum och du måste doppa dig i det lagom.

Reina Sofía avslutar Paseo del Arte i söder. Går du uppför promenaden är du på tio minuter framme vid Museo del Prado och på femton vid Museo Thyssen-Bornemisza, och passerar CaixaForum med dess vertikala trädgård med över femtontusen växter och Fuente de Neptuno. Mitt emot ligger Atochastationen och dess tropiska trädgård under järntaket från 1800-talet.

Och bakom museet börjar Lavapiés, som är stället att äta på: Calle de Argumosa ligger bokstavligen intill museet, med centrumets bästa skuggiga uteserveringar och kvarterspriser. Viavoys rutt ”Konstpromenaden och El Retiro” binder ihop de tre museerna med en lokal guide och slutar i Retiro.

Vanliga frågor

Varför målade Picasso egentligen ”Guernica”?

Det var en beställning med ett mycket konkret uppdrag: den spanska republiken bad honom om ett stort verk till sin paviljong på världsutställningen i Paris 1937. Picasso ville att hela världen, samlad på den mässan, skulle se vad som hände i Spanien. Han målade det på några få veckor i sin ateljé i Paris, i all hast och i stor stil. Det föddes, bokstavligen, som ett skrik slungat i planetens ansikte.

Och de där glashissarna på utsidan?

De sattes på det gamla sjukhuset när det blev museum, för att släppa in ljus och modernitet i en byggnad som är flera sekler gammal: de ritades av en brittisk arkitekt, Ian Ritchie, och är i dag en bild av Madrid. År senare kom den stora röda, rundade utbyggnaden bakom, av fransmannen Jean Nouvel. Ett sjukhus från 1700-talet med hissar som från ett rymdskepp: så konstigt och så vackert.

Stämmer det som Picasso sa till en nazistofficer?

Det berättas en underbar anekdot, även om ingen vet om den är helt sann. Under ockupationen av Paris ska en tysk officer ha sett ett foto av ”Guernica” i Picassos ateljé och frågat: ”Är det ni som har gjort det här?”. Och Picasso svarade utan att blinka: ”Nej. Det är ni som har gjort det”. Sanning eller legend, den sammanfattar i två meningar vad den här målningen handlar om.

Upptäck Madrid och lyssna i din egen takt

Museo Reina Sofía ingår i vår tur Konstpromenaden och El Retiro.

Viavoy-appen

Fler platser i Madrid

Museo Thyssen-Bornemisza

Palacio de Cibeles

Palacio de Cristal

Kungliga slottet i Madrid

Plaza de Cibeles

Plaza de España