Ett laxrosa palats, diskret bredvid sina grannar på Paseo del Prado, rymmer en av de mest häpnadsväckande privata konstsamlingar som en enda familj någonsin har samlat ihop. Thyssen-Bornemisza är den pusselbit som fullbordar Konsttriangeln i Madrid, och dess charm är just den: där Prado berättar om de gamla seklerna och Reina Sofía om det spanska 1900-talet fyller Thyssen i alla luckor, från de italienska primitiverna till popkonsten, i en enda kronologisk vandring nedför.
Två baroner, åttahundra tavlor och en baronessa
Samlingen byggdes upp av två generationer: baron Heinrich Thyssen-Bornemisza och hans son Hans Heinrich, tyska stålmagnater med ett omättligt öga för måleri. De började med att köpa gamla mästare i mellankrigstidens Europa och slutade med att bygga upp en nästan encyklopedisk genomgång av västerlandets konsthistoria.
När baronen Hans Heinrich sökte ett slutgiltigt hem åt sina nästan åttahundra tavlor lade flera länder bud på dem: Storbritannien, Schweiz, Tyskland. Spanien vann, och till stor del – sägs det – tack vare hans femte hustru Carmen ”Tita” Cervera, en dam från Barcelona som hade varit Miss Spanien 1961 och som blev förälskad i Madrid. Staten förvärvade samlingen 1993 och museet öppnade i Palacio de Villahermosa.
Det adliga stadspalatset från början av 1800-talet har haft tusen liv: aristokratiskt bostadshus, bankhögkvarter och till sist museum. För att göra om det byggde Rafael Moneo, den förste spanske arkitekten som vann Pritzkerpriset, om det invändigt: han tömde det gamla palatsets innanmäte och byggde upp det på nytt med tanke på målningarna. Skalet är gammalt; hjärtat är modernt.
Vad du ser på Thyssen
Besöket går uppifrån och ner: du börjar på andra våningen med de italienska och flamländska primitiverna och går nedåt, sekel för sekel, till 1900-talets konst på bottenvåningen. Det är det tydligaste sättet att förstå västerlandets måleri som finns i Madrid, och därför tar många lärare med sig sina elever hit före Prado.
Bland de oumbärliga verken finns Ghirlandaios ”Porträtt av Giovanna Tornabuoni”, en av renässansens vackraste kvinnoprofiler; Dürers ”Jesus bland de skriftlärda”; El Grecos ”Bebådelsen”; Holbeins ”Porträtt av Henrik VIII”; impressionisterna och postimpressionisterna, med Monet, Degas, Van Gogh och Gauguin; och en utmärkt representation av den tyska expressionismen, den ryska avantgardet och popkonsten, med Hopper, Lichtenstein och Rothko.
Lägg märke till väggarnas färg i många salar: en alldeles särskild jordnära laxrosa. Det är inte museets dekor, det är exakt den nyans som baronen hade i sin villa i Lugano i Schweiz. När tavlorna flyttade till Madrid flyttade väggarnas färg med dem. Vad du än tittar på här ser du det mot den bakgrund som dess ägare valde.
Museet har dessutom ett mycket gott program med tillfälliga utställningar, en inre trädgård med kafé och en butik som hör till de bästa på Paseo del Arte.
Missa inte
”Porträtt av Giovanna Tornabuoni” av Ghirlandaio
Museets mest kända kvinnoprofil och en av höjdpunkterna i den florentinska renässansen.
Impressionisternas sal
Monet, Degas, Van Gogh och Gauguin i en genomgång som Prado inte kan erbjuda.
Popkonsten och Hopper
Bottenvåningen når fram till det amerikanska 1900-talet, något ovanligt i ett spanskt museum.
De laxrosa väggarna
Exakt den färg som baronens villa i Lugano hade, flyttad till Madrid tillsammans med tavlorna.
Så besöker du det och vad du kombinerar det med
Inträdet till den permanenta samlingen ligger runt 14 euro, med fritt inträde på måndagar kl. 12:00–16:00 och de vanliga rabatterna för unga, studenter och äldre. Räkna med två timmar för den permanenta samlingen; lägger du till en tillfällig utställning, tre. Det är Madrids mest hanterliga stora museum: du kan se det hela utan att bli utmattad, något som inte kan sägas om Prado.
Det ligger alldeles mittemot Fuente de Neptuno, mitt på Paseo del Arte: tvåhundra meter bort har du Pradomuseet och en kilometer bort Reina Sofía. Går du uppför promenaden kommer du på fem minuter till Plaza de Cibeles och Palacio de Cibeles med dess utsiktsplats.
Det finns en kombibiljett för de tre museerna på Paseo del Arte som lönar sig ganska bra om du tänker besöka dem alla, och som kan användas på olika dagar. Och om du är intresserad av axelns sammanhang – varför Karl III fyllde den här allén med fontäner och vetenskap, varför Unesco utsåg den till ”Ljusets landskap” – berättar Viavoys tur ”Konstpromenaden och El Retiro” det med en lokal guide medan du går.
Vanliga frågor
Och vem är egentligen den där Tita Cervera?
En filmfigur. Carmen Cervera, ”Tita”, var Miss Spanien 1961 och kom från filmens och societetens värld; före baronen var hon gift med ingen mindre än Lex Barker, skådespelaren som spelade Tarzan och Old Shatterhand i Hollywood. Från Miss Spanien till baronessa och ägare till en av världens stora samlingar: få biografier tar så många vändningar.
Och vad var det här laxrosa palatset förut?
Det är Palacio de Villahermosa, ett adligt stadspalats från början av 1800-talet som har haft tusen liv: aristokratiskt bostadshus, bankens säte ... För att göra det till museum byggde Rafael Moneo, den ende spanske arkitekt som har vunnit Pritzkerpriset, arkitekturens ”Nobelpris”, om det invändigt. Han tömde det gamla palatsets innanmäte och byggde upp det på nytt, tänkt för måleri. Skalet är gammalt; hjärtat är modernt.
