I mitten av Plaza del Dos de Mayo, mitt i Malasaña, står en tegelbåge som de flesta tar för dekoration. Det är den inte: den är den enda resten av Cuartel de Monteleón, artilleridepån där spanska frihetskriget började den 2 maj 1808. Här olydde två kaptener order om att inte göra motstånd, öppnade portarna och delade ut kanoner till grannar, kvinnor och ungdomar som med det de hade stod emot Europas mäktigaste armé.
Vad som hände den 2 maj 1808
Marken hade varit trädgård till Palacio de Monteleón, en adlig släkts landställe, nästan i utkanten av dåtidens Madrid. Armén utnyttjade platsen för att inrätta sin artilleridepå där, långt från centrum av uppenbara skäl: kruttet. Den tillfälligheten gjorde en herrgårdsträdgård till scen för en strid.
Den 2 maj 1808, med Napoleons trupper som ockuperade staden och folket i uppror vid Puerta del Sol, fattade kaptenerna Luis Daoíz och Pedro Velarde det beslut som kostade dem livet: att trotsa ordern att stanna i kasernerna. De öppnade portarna till Monteleón, tog fram kanonerna och delade ut dem bland civila som aldrig i sitt liv hade avfyrat ett vapen.
De höll stånd i timmar. Daoíz föll på stället, genomborrad av kulor; Velarde av ett skott i bröstet. Det fanns ett tredje namn som historien nästan glömde: löjtnant Jacinto Ruiz, som svårt sårad fortsatte att ge order till slutet, överlevde dagen men inte såren och dog en tid senare långt från Madrid, utan erkännande. Daoíz och Velarde fick statyerna och gatorna; för Jacinto Ruiz tog det sekel att få sin minnesplatta.
De förlorade striden, men de tände ett krig som förändrade Spanien. Bland dem som stupade den dagen fanns Manuela Malasaña, en sjuttonårig brodös som skulle komma att ge namn åt hela stadsdelen.
Vad som finns kvar i dag
När kasernen revs hade någon förnuftet att bevara ingångsbågen som minne. Det är det enda som står kvar och i dag presiderar den över torget: en blygsam tegelportik, framför vilken bronsstatyerna av Daoíz och Velarde reser sig, för evigt skulpterade mitt i handlingen, med svärdet i höjd.
Kontrasten är den bästa delen. Runt monumentet finns en sandlåda med lekande barn, fulla uteserveringar, folk som spelar gitarr och hundar som springer omkring. Madrid är precis det: tragedi och vardagsliv på samma kvadratmeter. Ingen tittar på bågen med högtidlighet, och det är förmodligen det bästa sättet att hedra den.
Vill du se hur allt det målades måste du gå till Pradomuseet. Åratal senare förevigade Goya de två dagarna på två dukar som hör till det största i den spanska målarkonsten: ”Mamlukernas anfall”, som skildrar upproret vid Puerta del Sol, och ”Arkebuseringarna den 3 maj”, med den där mannen i vit skjorta och utsträckta armar inför bajonetterna. Goya målade ingens seger: han målade vanliga människors rädsla och vrede.
Missa inte
Tegelbågen
Det enda som finns kvar av artillerikasernen. Den står mitt på torget och nästan ingen vet vad den är.
Daoíz och Velarde i brons
De två kaptenerna som trotsade ordern, för evigt skulpterade mitt i handlingen.
Den tredje hjälten
Löjtnant Jacinto Ruiz, som fortsatte att leda svårt sårad och fick vänta sekel på sin minnesplatta.
Goyorna på Prado
”Mamlukernas anfall” och ”Arkebuseringarna den 3 maj” berättar om det som började vid den här muren.
Så passar den in i din promenad genom Malasaña
Bågen står i exakta mitten av Plaza del Dos de Mayo, som är Malasañas hjärta och den naturliga startpunkten för varje promenad i stadsdelen. Härifrån utgår calle de la Palma, calle del Espíritu Santo med sina väggmålningar och calle de Manuela Malasaña, och på tio minuter når du calle Fuencarral och gränsen mot Chueca.
Den 2 maj, som är helgdag i regionen Madrid, fylls torget av minnesceremonier, musik och kvartersstämning: det är årets bästa dag att se det, men också den mest välbesökta. Resten av tiden är den bästa tiden söndag mitt på dagen, vermuttimmen.
Viavoys rundvandring ”Malasaña och La Movida” börjar precis här och berättar om stadsdelens två uppror – det från 1808 och det från åttiotalet – medan du går, med en lokal guide i örat. Du har den nedladdad och börjar när du vill.
Vanliga frågor
Var det bara de där två kaptenerna som stred?
Det fanns ett tredje namn som historien nästan har glömt: löjtnant Jacinto Ruiz. Svårt sårad fortsatte han att ge order ända till slutet den dagen, och han överlevde dagen ... men inte såren: han dog en tid senare, långt från Madrid, utan att hans tapperhet blev erkänd. Daoíz och Velarde fick statyerna och gatorna; för Jacinto Ruiz tog det århundraden att få sin minnesplakett. Jag tycker om att påminna om det, för i varje stor bragd finns alltid en hjälte som nästan ingen nämner.
Var det någon som målade allt det där?
Goya, och på vilket sätt. År senare förevigade han de där två dagarna i två dukar som i dag hör till det största på Prado: mamlukernas anfall vid Puerta del Sol, och arkebuseringarna under gryningen därpå, med den där mannen i vit skjorta och utsträckta armar inför bajonetterna. Han målade ingens seger: han målade vanliga människors rädsla och vrede. När du ser dem på Prado, minns att allt började här, vid den här muren.
