En enorm byggnad i ädel sten med en väldig port som inte passar in bland de små husen runt omkring: det är den gamla Kungliga tobaksfabriken i Madrid, där tusentals kvinnor – de berömda cigarrarbeterskorna – under mer än två sekler rullade cigarrer för hand och organiserade sig tidigare än nästan något annat arbetarkollektiv i Spanien. I dag är en del av den ett självförvaltat socialt center och konstutrymme, och så fort du går in genom porten förstår du det: väggarna är täckta av muralmålningar från golv till tak, lager på lager, i en explosion av graffiti som ständigt förnyas.
Från spelkort och brännvin till cigarrer
Byggnaden uppfördes i slutet av 1700-talet på order av Karl III, men inte som tobaksfabrik: den föddes som Kungliga brännvins- och spelkortsfabriken. Här destillerades sprit och tillverkades kortlekar. Först 1809, med Joseph Bonaparte på tronen, byggdes den om till tobaksfabrik, och den startade redan med ungefär åttahundra cigarrarbeterskor. Från kort och brännvin till cigarrer, utan att byta murar.
Det som kom sedan är en av Madrids viktigaste arbetarhistorier. Cigarrarbeterskorna blev tusentals, arbetade i gigantiska hallar med egna regler, eget daghem och järnhård solidaritet. De var bland de första organiserade kvinnliga arbetarna i Spanien, kvinnor med röst i en tid som inte gav någon sådan åt någon.
När rullmaskinerna som hotade deras arbeten började komma på 1800-talet teg de inte: det blev uppmärksammade protester och episoder där de gick lös på maskinerna med knytnävarna för att stoppa dem. Mer än en förman respekterade dem, för att inte säga att han var lite rädd för dem. Därför blev cigarrarbeterskorna nästan en legend i det arbetande Madrid, och de skildras i tidens litteratur och zarzuela.
Det sociala centret och muralmålningarna
Fabriken stängde på 1900-talet och byggnaden förblev underutnyttjad i åratal. År 2010 upplät man en del till ett projekt med självförvaltning i grannskapet, och sedan dess fungerar den som socialt center med workshoppar, odlingar, gemensamma aktiviteter och framför allt gatukonst. Du går in genom porten och hittar gårdar och hallar med muralmålningar från golv till tak som ständigt målas om: inga två besök är likadana.
Det luktar färg, fukt från en gammal byggnad och kaffe från en improviserad bar. Det osannolika är kontrasten: en kunglig fabrik från 1700-talet som har blivit kvarterets friaste duk. Gå in, ta en runda på gårdarna, titta på verkstäderna. Ingen kommer att begära något av dig. Här tillhör konsten den som går förbi.
En annan del av byggnaden rymmer offentligt förvaltade utställningsutrymmen som visar fotografi och samtida konst med fritt inträde. Två mycket olika modeller samsas alltså under samma tak, och den samexistensen är en del av det som gör platsen intressant.
En praktisk varning: eftersom det är ett självförvaltat utrymme varierar öppettiderna och vissa zoner kan vara stängda beroende på aktiviteten. Det är inget museum: det är en levande byggnad med både fördelarna och olägenheterna som det innebär.
Missa inte
Gårdarna med muralmålningar
Graffiti från golv till tak, ständigt ommålat: inga två besök är likadana.
Minnet av cigarrarbeterskorna
Tusentals arbeterskor som organiserade sig tidigare än nästan något annat arbetarkollektiv i Spanien.
Porten från 1700-talet
Fasaden på en kunglig fabrik som började med att tillverka brännvin och spelkort, inte tobak.
Utställningssalarna
Offentligt förvaltad fotografi och samtida konst med fritt inträde, under samma tak.
Så passar det in i din promenad genom Lavapiés
La Tabacalera ligger på calle Embajadores, pulsådern som går rakt söderut och som i sig är ett konstgalleri för gatukonst under bar himmel. Uppför kommer du på fem minuter till Mercado de San Fernando och Plaza de Lavapiés; nedför till La Casa Encendida och ringgatan. Och västerut, tio minuter bort, ligger Ribera de Curtidores: på söndagsförmiddagarna når El Rastro nästan ända fram till porten.
Den ideala söndagskombinationen är exakt den: El Rastro på morgonen, La Tabacalera mitt på förmiddagen för att sänka tempot bland muralmålningarna, och sedan vermut i La Latina eller på Calle de Argumosa. Det är ett av Madrids bästa gratisnöjen.
Vill du förstå kvarteret som omger byggnaden – varför grannar från mer än åttio nationaliteter lever sida vid sida här, vad corralas var, var namnet Lavapiés kommer ifrån – passerar Viavoys tur ”Lavapiés - mångkulturella Madrid” här med en lokal guide som berättar medan du går, i din egen takt och utan uppkoppling.
Vanliga frågor
Var det alltid en tobaksfabrik?
Nej, och det är det kuriösa. Den uppfördes i slutet av sjuttonhundratalet, på order av Karl III, som Kungliga brännvins- och spelkortsfabriken; här destillerades alltså sprit och tillverkades kortlekar. Först 1809, med Joseph Bonaparte, Napoleons bror, på tronen, byggdes den om till tobaksfabrik… och startade redan med omkring åttahundra cigarrarbeterskor. Från kort och brännvin till cigarrer, utan att byta väggar.
Stämmer det att cigarrarbeterskorna gjorde uppror?
Och hur. När rullmaskinerna på artonhundratalet började komma och hotade deras platser teg de inte: det blev ryktbara protester och till och med tillfällen då de gick till angrepp mot maskinerna med slag för att stoppa dem. Mer än en verkmästare respekterade dem, för att inte säga att han var lite rädd för dem. Därför blev cigarrarbeterskorna nästan en legend i det arbetande Madrid.
