En sjuttio meter lång jätte som ligger på rygg i flodbädden, fastbunden vid marken med rep, och hundratals barn som klättrar i hans veck. Parque Gulliver är ingen skulptur att titta på: varje rynka i kläderna, varje hårlock och varje band som håller honom är i själva verket en ramp, en rutschkana eller en trappa. Parken invigdes 1990 och byggdes av konstnärer som kom ur Fallas värld, med samma tekniker som används för att resa de monument som brinner varje mars.
Det är ni som är lilliputtarna
Figuren föreställer ögonblicket då Gulliver vaknar i Lilliput, fastbunden vid marken av tusentals små människor. Parkens idé är precis den: att barnen ska ta lilliputtarnas roll och känna sig som jättar i miniatyr på en kropp som får dem att växa i skala.
Det är ett ovanligt grepp i lekmiljöer för barn, som brukar krympa världen till barnets storlek. Här görs motsatsen: världen förstoras tills barnet blir pytteliten, och leken går ut på att erövra den.
Den ritades av arkitekten Rafael Rivera tillsammans med Fallas-konstnären Manolo Martín och illustratören Sento Llobell, och byggdes med teknikerna från Fallas-verkstaden: stomme, volym och en yta av gjutna material. Med andra ord gjordes den på samma sätt som ett festmonument, men för att hålla.
En bok som inte var för barn
Jonathan Swift gav ut ”Gullivers resor” 1726, och boken var raka motsatsen till en barnsaga: en vild satir mot politiker, partier, meningslösa krig och tidens vetenskapliga högfärd. Lilliputtarna bråkar om vilken ände av ägget man ska börja äta det från, och det är en parodi på religionskrigen.
Boken blev en barnklassiker genom förkortning: man behöll den första resan, tog bort satiren och lät bilden av den bundne jätten leva kvar. Det är ett av de mest anmärkningsvärda exemplen på en vuxentext som har sugits upp av barnlitteraturen.
Parken återvinner, utan att ha tänkt sig det, en del av den ursprungliga idén: den om den relativa skalan som ett sätt att se på makt. Ett fyraårigt barn som klättrar uppför en jättes skägg gör, utan att veta om det, precis det som boken gjorde.
Missa inte
Sjuttio meter rutschkana
Varje veck, varje hårlock och varje rep är ramp, trappa eller rutschkana. Ingenting är dekoration.
Byggd av Fallas-konstnärer
Samma tekniker som används för att resa monumenten som brinner i mars, men för att hålla.
Boken var en politisk satir
Swift skrev den 1726 mot politikerna och de meningslösa krigen. Det barnsliga kom senare.
Gratis och utan bokning
Med kapacitetskontroll vid högtrafik och stängt mitt på dagen på sommaren, eftersom ytan bränner.
Så passar det in i ditt besök i Valencia
Parken ligger i den del av Jardín del Turia som är närmast Konst- och vetenskapsstaden, tio minuters promenad från Palau de la Música och femton från Palau de les Arts.
Inträdet är gratis och du behöver inte boka, men anläggningen är tänkt för barn och det finns kapacitetskontroll vid högtrafik. Vuxna får komma in som sällskap; att ta sig uppför rutschkanorna utan barn tolereras med måtta och slutar oftast med svidande armbågar.
Öppettiderna är begränsade och varierar med årstiden: på sommaren stänger parken mitt på dagen på grund av värmen, eftersom ytan blir glödhet. Med barn är det bästa upplägget att gå dit tidigt på morgonen och sedan fortsätta längs flodbädden mot L'Oceanogràfic, som ligger tjugo minuter bort och är under tak när solen bränner som värst.
Vanliga frågor
Vem kunde bygga en sådan jätte?
Här kommer det fina: det var ingen stor parkkoncern, utan folk hemifrån. Den tänktes ut av en arkitekt och konstnärer från Fallas värld, och de reste den med samma tekniker som man bygger ninots med, de som brinner varje mars: stomme, formar och den där tåliga huden som klarar tusentals barn som klättrar utan paus. Därför är Gulliver så valenciansk: det är i grunden en falla som ett år beslöt att inte brännas upp och i stället bo kvar hos oss.
Var Gullivers bok för barn?
Nej, och det överraskar många. Jonathan Swift publicerade den 1726 och den var raka motsatsen till en barnsaga: en vild satir mot politikerna, kungarna och de absurda krigen i hans tid. Lilliputtarna, till exempel, dräpte varandra över i vilken ände man skulle knäcka ett kokt ägg. Med tiden blev den kvar som äventyrsberättelse, men den föddes med riktigt dåligt humör. Titta på honom där han ligger och tänk på all den bitande ironin han bär inom sig.
