Den andra porten som överlevde rivningen av stadsmuren, och den brutalare av de två. Om Torres de Serranos var det ädla ansiktet är de här det militära: mer massiva, mer blinda, mer slutna. Och de har något som ingen annan port i Spanien har bevarat likadant: fasaden är full av hål efter kanonkulor från Napoleons trupper, och staden beslöt att aldrig täcka över dem. Två sekler av historia skrivna med slag i en vägg.
Porten som blickade mot Madrid
De byggdes i mitten av 1400-talet, ett halvt sekel efter Serranos, av Francesc Baldomar och därefter Pere Compte, samma mästare som skulle resa Lonja. De stängde stadens västra flank, den som vette mot vägen till Madrid och Kastilien.
Förebilden hämtades från Castel Nuovo i Neapel, som då stod under Kronan av Aragonien: två cylindriska torn som flankerar bågen, med en massiv yttersida och mycket få öppningar. Skillnaden i syfte mot Serranos syns med blotta ögat: där, representation; här, försvar.
Också de här lämnades öppna på insidan, med trappor och våningar synliga, av samma taktiska skäl. Och också de överlevde rivningen av stadsmuren 1865, då bara de här två av Valencias tolv portar räddades.
Ärren från 1808
Under spanska frihetskriget bombarderade de franska trupperna Valencia och den här porten fick det direkta straffet. Hålen som syns i stenen – runda, djupa, utspridda över hela yttre fasaden – är artillerinedslag från de dagarna.
Staden lagade dem aldrig. Den hade kunnat fylla igen dem vid någon av de senare restaureringarna och beslöt att inte göra det, och i dag är de det mest omtalade inslaget på monumentet. Det är ett medvetet beslut att bevara skadan som minne, ovanligt inom det spanska kulturarvet.
Tornen fick därefter ett ganska hårt liv: de fungerade som fängelse i århundraden, och på 1700-talet blev de kvinnofängelse. Senare var de militärfängelse. Du kan klättra upp i dem, och därifrån ser du hela El Carmen, Turias flodbädd och den moderna staden på andra sidan.
Missa inte
Kanonnedslagen
Fransk beskjutning 1808. Staden beslöt att aldrig laga dem och de finns kvar, väl synliga.
Neapolitansk förebild
Kopierade från Castel Nuovo i Neapel, som då stod under Kronan av Aragonien.
Kvinnofängelse
På 1700-talet. Före och efter, vanligt fängelse och militärfängelse.
Två av tolv
Muren hade tolv portar och revs 1865. Bara de här och Serranos blev kvar.
Så passar det in i ditt besök i Valencia
De ligger i västra ändan av El Carmen, tio minuter från Torres de Serranos genom kvarteret. Promenaden mellan de två portarna är det bästa sättet att gå runt i El Carmen: du passerar IVAM, Centre del Carme och gatorna med mest gatukonst i staden.
Inträdet kostar lika mycket som i Serranos och det finns gratisdagar. Uppgången är kortare och mindre välbesökt: många gör bara Serranos och missar de här, som är mer imponerande utifrån.
En bra ordning: gå upp i Serranos på förmiddagen, korsa El Carmen i lugn och ro, ät någonstans i trakten och gå upp i Quart i skymningen, när solen i väster träffar den hålbesatta fasaden rakt på och märkena efter kanonskotten framträder i relief.
Vanliga frågor
Vem byggde de här andra tornen?
De restes något senare än Serranos, i mitten av fjortonhundratalet, av två stora mästare: Francesc Baldomar och, senare, Pere Compte, som var den som avslutade Lonja. De inspirerades av Castel Nuovo i Neapel, då under Aragoniens krona, och därför har de den där rundade grundplanen och den där italienska fästningsprägeln. Mer än en vacker port ville man ha en massiv propp som kunde stå emot en belägring. Och de stod emot, det kan man lugnt säga.
Hade de andra användningar än som port?
Ja, och ganska hårda. Under lång tid fungerade de här tornen som fängelse; på sjuttonhundratalet var de till och med kvinnofängelse, och senare militärfängelse. Föreställ dig att tillbringa dagarna inlåst innanför de här murarna, flera meter tjocka, och höra stadens liv på andra sidan stenen. Från att vakta staden gick de över till att vakta fångar. Det här kvarteret har den vanan: inget rivs, allt återanvänds och byter yrke med seklerna.
