Bakom en lång och nykter fasad i El Carmen finns två tysta klostergårdar, en gotisk och en renässans, med apelsinträd, en brunn och stenbågar. Det är det gamla karmelitklostret, i dag ett centrum för samtidskonst, och inträdet är fritt. Nästan ingen som går förbi på gatan vet vad som finns därinne, och det är sannolikt det trevligaste stället i Valencias gamla stan för att inte göra någonting på en halvtimme.
Från kloster till kasern och tillbaka
Karmelitklostret grundades på 1200-talet, kort efter erövringen, och växte under seklernas lopp tills det upptog hela det här husblocket. Av den ansamlingen återstår två mycket olika klostergårdar: den gotiska, från 1300-talet, med spetsbågar och huggna kapitäl, och den renässanspräglade, från 1500-talet, med lugnare proportioner.
År 1836 drev Mendizábals desamortización ut munkarna: staten, tyngd av skulder, beslagtog en stor del av kyrkans egendomar för att sälja dem. Den operationen tömde med ett slag kloster i hela Spanien och förklarar varför så många religiösa byggnader slutade som museer, kaserner eller bostäder.
Det här klostret gick igenom nästan allt. Det var Konstakademin San Carlos, det var den första lokalen för Konstmuseet i Valencia och det användes till och med som kasern. Först i slutet av 1900-talet renoverades det som kulturutrymme, och sedan 2016 drivs det som Centre del Carme Cultura Contemporània.
Vad som finns där i dag
Programmet består av samtidskonst, installationer, design och ungt skapande, med flera utställningar samtidigt och täta byten. Det är ett offentligt centrum med fri entré, så du kan gå in utan att veta vad som visas och gå ut efter tio minuter om det inte intresserar dig.
Men även om du helt bortser från det som ställs ut motiverar de två klostergårdarna besöket. Den gotiska är liten och mycket sluten; den renässanspräglade, rymligare, har apelsinträd och bänkar, och är en av de platser där temperaturen sjunker tre grader när du kliver in. I en stad som Valencia, i juli, är det inte lite.
Dessutom bevarar det klosterkyrkan och några kapell med rester av väggmålning, som då och då används som utställningssalar. Blandningen av samtida installation och gotisk mur fungerar förvånansvärt bra.
Missa inte
Två klostergårdar och ingen kö
En gotisk från 1300-talet och en renässans från 1500-talet, med apelsinträd, brunn och gratis inträde.
Desamortización 1836
Den drev ut munkarna och förvandlade klostret till akademi, museum och till och med kasern.
Tre grader svalare
I juli är renässansgården ett av få svala ställen i gamla stan.
Gatukonst runt omkring
El Carmen har en av Spaniens högsta koncentrationer av väggmålningar. De finns på gatan och är gratis.
Så passar det in i ditt besök i Valencia
Det ligger i hjärtat av El Carmen, fem minuter från IVAM och tio från Torres de Serranos och Torres de Quart. Det är det centrala stoppet på rundan genom kvarteret.
El Carmen är Valencias äldsta kvarter och också det mest målade: dess gator rymmer en av Spaniens högsta koncentrationer av gatukonst, med väggar av bland andra Blu, Escif och Julieta XLF. Att gå från det ena tornet till det andra genom kvarterets inre är det bästa sättet att se det.
Och en anmärkning om rytmen: El Carmen har två liv. På dagen är det lugnt, med verkstäder, bokhandlar och små uteserveringar; på natten samlar det en stor del av centrums nöjesliv och byter helt atmosfär. Båda versionerna är värda besöket, men de är inte samma sak.
Vanliga frågor
Vad var de där desamortizaciones som drev ut munkarna?
Det var en av artonhundratalets stora skakningar. Omkring 1836 beslöt en minister som hette Mendizábal att staten, nedtyngd av skulder, skulle ta en stor del av Kyrkans egendomar för att sälja dem och fylla kassan. Plötsligt tömdes hundratals kloster som det här: munkarna fick lämna och byggnaderna gick över i andra händer. Tack vare det, paradoxalt nog, slutade den här klostergården att vara kloster med sluten regel och blev allas. Ibland tar historien sådana svängar.
