Alla kallar den Trianabron, även om den på papperet heter Puente de Isabel II. Dess gjutjärnsbågar, kedjade efter varandra över Guadalquivir, byggdes mellan 1845 och 1852 och är den äldsta bevarade järnbron i Spanien. Att gå över den till fots är en av de obligatoriska handlingarna under varje besök i Sevilla: på ena sidan det monumentala centrumet, på den andra en stadsdel som i århundraden såg sig själv som en annan stad.
Kopian som överlevde originalet
Konstruktionen uppfanns inte här. Ingenjörerna som signerade den tog Pont du Carrousel i Paris, vid Louvren, som förebild, ritad av Antoine-Rémy Polonceau, och återgav dess system av gjutjärnsbågar nästan bit för bit. Det var ingenjörskonst i framkant och den fungerade: den kopierades utan komplex.
Det märkliga kom efteråt. Bron i Paris revs på 1930-talet för att ge plats åt en bredare, medan den i Sevilla fortfarande står kvar och används, bär trafik och fotgängare hundrasjuttio år senare. Originalet försvann och kopian blev ett nationellt monument.
Före den skedde övergången till Triana över pontonbron: en rad pråmar kedjade ihop med plankor ovanpå, som almohaderna satte upp 1171 och som var i bruk i nästan sjuhundra år. Den togs isär vid högvatten och sattes ihop igen. Hela generationer korsade till Triana och trampade på vatten.
Vad du ska titta på från räcket
Nedströms, till vänster när du tittar mot Triana, har du den bästa utsikten över Torre del Oro med centrum bakom. Uppströms ser du Guadalquivirs krök mot puente de la Barqueta och de moderna tornen i den nya staden. Från mitten av bron ser du hela Sevilla i profil.
I brofästet på Triana-sidan, inbyggd under brons början, ligger Capilla del Carmen, det keramikklädda bygget som fungerar som stadsdelens symboliska port, och bredvid den marknadshallen under vilken resterna av Castillo de San Jorge finns bevarade.
Och lägg märke till vattnet. Det du ser är inte riktigt floden: fåran som passerar Triana är i dag en kontrollerad hamnbassäng, resultatet av 1900-talets arbeten som skar av meandrar och ledde om den levande Guadalquivir så att den slutade översvämma staden. Den vilda floden går nu någon annanstans.
Missa inte
Spaniens äldsta järnbro
I bruk sedan 1852, med spårvagn och allt, och förklarad som nationellt monument.
Den försvunna tvillingen i Paris
Kopierad efter Pont du Carrousel vid Louvren, som revs på trettiotalet. Kopian överlevde.
Pontonbrons sjuhundra år
Kedjade pråmar som almohaderna satte upp 1171. Den togs isär vid varje översvämning.
Utsikten från mitten av brobanan
Torre del Oro på ena sidan, Triana på den andra och hela staden i profil.
Så passar den in i ditt besök i Sevilla
Det är den naturliga förbindelsen mellan centrum och Triana, och du korsar den på tre minuter. Från Plaza de Toros de la Real Maestranza eller Paseo Alcalde Marqués del Contadero når du brons början på fem.
På andra sidan mynnar den direkt ut på Plaza del Altozano, Trianas centrum, varifrån Calle Betis utgår åt vänster, längs floden, och Calle Pureza inåt stadsdelen.
Bästa tillfället att korsa den är den sista halvtimmen med sol. På väg mot Triana har du solnedgången framför dig och fasaderna längs Calle Betis som tänds; på vägen tillbaka på natten ser du den upplysta Giralda i fonden. Det är samma promenad och det är två olika städer.
Vanliga frågor
Och före den här bron, hur tog man sig över till Triana?
I nästan sjuhundra år fanns här en flytande bro, den berömda pontonbron: en rad lastfartyg kedjade vid varandra över floden med plankor ovanpå. Almohaderna lät sätta upp den 1171, och den uthärdade översvämningar, krig och sekler tills den här av järn kom 1852 och pensionerade den. Föreställ dig det: du gick över till Triana och trampade på båtar som rörde sig under fötterna med strömmen. Och när floden gick hög, tog man helt enkelt isär den.
