Den är liten, nästan en leksak, och sitter inklämd vid brofästet till Trianabron som en livvakt i fickformat: kupol av grön och guldfärgad keramik, ett litet åttkantigt torn och tegel överallt. Capilla del Carmen är det första som möter den som korsar floden mot kvarteret, och den fungerar precis som det var tänkt: en symbolisk port. Den uppfördes 1928 av Aníbal González, arkitekten som strax före dess hade ritat Plaza de España, och han dog året därpå.
Aníbal Gonzálezs sista gest
Aníbal González var arkitekten som gav Sevilla dess moderna ansikte. Av honom är Plaza de España, paviljongerna vid Plaza de América och en stor del av Sevillas regionalism: synligt tegel, kakel, smidesjärn och ett sätt att ta vara på mudéjarstilen och barocken utan att kopiera dem.
Hans historia fick ett dåligt slut. Han avgick som ledare för arbetena inför den iberoamerikanska utställningen mitt i oenigheter och skulder, och dog 1929, femtiotvå år gammal, några veckor efter att utställningen äntligen hade öppnat sina portar. Han fick aldrig se den uppskattning som hela staden i dag visar honom.
Det här kapellet hör till hans sista verk och är kanske det mest fria. Utan något monumentalt uppdrag att ta hänsyn till tillät han sig att göra en miniatyr: en byggnad på knappt några meter som löser ett stadsplaneringsproblem – att markera ingången till kvarteret – med keramik och proportioner, inte med storlek.
Santa Justa och Santa Rufina, gjorda av lera
I lanterninen som kröner kapellet finns två kvinnofigurer med ett torn emellan sig. Det är Santa Justa och Santa Rufina, två systrar som var krukmakare i romerska Sevilla och som led martyrdöden omkring år 287 för att de vägrade sälja sin keramik till en hednisk fest och sedan krossade en avgud. De är stadens skyddshelgon.
Tornet de håller upp är Giralda, och där ligger det ikonografiska skämtet: enligt traditionen skyddar de båda helgonen det mot jordbävningar, och därför avbildas de hållande det i nästan all målarkonst från Sevilla, från Murillo till Goya. Att placera dem här, vid porten till krukmakarnas kvarter, och dessutom göra dem av bränd och glaserad lera är en perfekt beräknad blinkning.
Gå runt kapellet långsamt. Keramiken byter färg beroende på vinkel och tid på dagen: den gröna och gyllene glasyren tänds på ett sätt i morgonsolen från bron och på ett helt annat sätt i skymningen, när ljuset kommer från floden.
Missa inte
Kupolen i keramik från Triana
Grön och guld, glaserad, och den byter färg med tiden på dagen och vinkeln.
Justa och Rufina som håller upp Giralda
Krukmakarnas skyddshelgon skyddar tornet mot jordbävningar. Här är de dessutom gjorda av lera.
Aníbal Gonzálezs signatur
Ett av hans sista verk, ett år före hans död. Sevillas regionalism i miniatyr.
Porten till Triana
Det första som möter den som korsar bron: en byggnad tänkt att markera en gräns.
Så passar kapellet in i ditt besök i Sevilla
Det ligger precis vid foten av Puente de Isabel II, vid ingången till Triana. Det är det första obligatoriska stoppet när du korsar bron och samtidigt det lättaste att missa, eftersom Plaza del Altozano öppnar sig tjugo meter bort och blicken går av sig själv in mot kvarteret.
Insidan är pytteliten och öppettiderna är oregelbundna: kapellet används för brödraskapets gudstjänster och fungerar inte som ett monument som går att besöka. Det som är värt att se finns utanför, så räkna inte med att hitta det öppet.
Femtio meter bort har du Castillo de San Jorge under saluhallen och, om du följer floden, Calle Betis. Om du kommer på eftermiddagen är det här hörnet ett bra ställe att fördriva tiden på tills ljuset sjunker: bron, kapellet och flodstranden ger den bästa inramningen av ingången till kvarteret.
Vanliga frågor
Och de där två helgonen, vad gjorde de för att hamna i klocktornet?
Man berättar att de en dag vägrade sälja sina lerkärl till en hednisk fest; folk slog sönder deras varor och de svarade med att slå sönder en idol av gudinnan. De fängslades och dog martyrdöden omkring år 287. Så blev två ödmjuka kvinnor ur lerhantverket, flera sekel senare, en symbol för Sevilla. Därför känner krukmakarkvarteret dem som så mycket sina egna.
Och vad hände med arkitekten som byggde det?
Aníbal González var den stora arkitekten i sin tids Sevilla, själen i den där Iberoamerikanska utställningen. Men det gick illa för honom: han avgick från projektet bland stridigheter och besvikelser och blev nästan utan förmögenhet. Han dog 1929, bara femtiotvå år gammal, ett par veckor efter att hans stora verk äntligen öppnat sina portar. Han tog farväl av världen nästan samtidigt som staden han hade drömt. Det här lilla kapellet var ett av hans sista arbeten.
