Puerto Banús
Små vitkalkade hus med bougainvillea som väller nerför väggarna, smala gator och en lyxmarina alldeles intill. Allt uppfört på det som fram till 1970 var strand och vassruggar, på lite mer än ett halvt sekel.

År 1970 fanns det bara vassruggar här. En katalansk byggherre, en formgivare från Beverly Hills och en invigning med Grace av Monaco och tjugotvå kilo kaviar.
🎧 På promenaden Puerto Banús och marinans lyxDe flesta besöker Puerto Banús för att titta på jakter och skyltfönster, och då går de miste om det mest intressanta: det är ett av de mest inflytelserika experimenten i turistisk stadsplanering i 1900-talets Europa. En helt falsk andalusisk by, byggd från noll 1970, som i dag vid första anblick inte går att skilja från en äkta.
Den byggdes av José Banús Masdeu, en katalansk byggherre som hade blivit rik på att uppföra hela stadsdelar med bostäder för arbetare i efterkrigstidens Madrid: kvarter efter kvarter, massproduktion och små marginaler.
Med den förmögenheten kom han söderut för att bygga raka motsatsen. Hamnen bär hans fullständiga namn – Puerto José Banús – och är ett typexempel på hur kapitalet från det spanska bostadsbyggandet under femtio- och sextiotalet återinvesterades i turism.
Tidpunkten är inte heller någon slump. I slutet av sextiotalet höll Costa del Sol på att ta fart och fyllas av höghus, med den modell av massturism med sol och bad som var på väg att slå igenom längs hela den spanska medelhavskusten.
Banús satsade på något annat: en exklusiv produkt, med småbåtshamn, lyxbutiker och en bild som inte liknade det som hände tvåhundra meter bort.
Små vitkalkade hus med bougainvillea som väller nerför väggarna, smala gator och en lyxmarina alldeles intill. Allt uppfört på det som fram till 1970 var strand och vassruggar, på lite mer än ett halvt sekel.
Av hamnens tusen båtplatser ligger bara ett fåtal här. Jakterna lägger till med aktern mot promenaden och plattformen öppen som en salong: här betalar du inte för meterna vatten, du betalar för blickarna.
Ladda ner appen och upptäck Marbella offline, när du vill. Gå promenaden Puerto Banús och marinans lyx med en lokal guide i örat.
Läs mer om Viavoy →Den som stod för utseendet var Noldi Schreck, en formgivare som kom direkt från arbete i Beverly Hills, bland filmkulisser och stjärnornas villor. Den bakgrunden förklarar den högst märkliga balansen mellan det äkta och det uppställda som du fortfarande anar när du promenerar här.
Hans beslut var att låtsas vara en gammal andalusisk by av det slag som alltid funnits: låga vitkalkade hus, smala gator, bougainvillea, små torg. På en kust som höll på att fyllas av lägenhetstorn var det att gå mot strömmen.
Och det fungerade så bra att det blev en förebild. En stor del av den exklusiva turistiska stadsplaneringen kring Medelhavet som kom senare – marinor med en falsk by runtomkring – följer den här formeln, och dess dokumenterbara ursprung finns här.
Det lönar sig att se platsen med den nyckeln: det är inte en by med en hamn, det är en hamn utklädd till by, och varje element – husens höjd, gatornas bredd, förhållandet till vattnet – är beräknat för att skapa just det intrycket.
Invigningen, i maj 1970, var av det slag som skriver historia: dit kom Aga Khan, Roman Polanski och furst Rainier och furstinnan Grace av Monaco, och trehundra servitörer serverade tjugotvå kilo kaviar till sjuttonhundra gäster. Som sångare anlitade man en då nästan okänd Julio Iglesias.
Det som kom sedan befäste modellen. Marbella var i åratal den saudiska kungafamiljens sommarhuvudstad: kung Fahd lät bygga ett enormt palats alldeles intill, med egen moské, och kom ner med ett enormt följe. Det förändrade den lokala ekonomin i årtionden.
Och i rondellen vid infarten står La Victoria, den mer än tjugo meter höga bronsmassan som invånarna i Marbella kallar ”ryssens staty”. Den presenterades 1994 som en gåva från Moskvas borgmästare och hamnade i domstol, med stulna dokument och tvivel om huruvida verket som sattes upp var det som hade köpts.
Den episoden hör till en annan epok: Jesús Gils tid som borgmästare, som 2006 mynnade ut i Operación Malaya, ett av Spaniens största korruptionsfall kring stadsplanering, så allvarligt att regeringen upplöste Marbellas kommunfullmäktige.
Den är signerad av georgiern Zurab Tsereteli, som också gjort den nästan hundra meter höga Peter den store i Moskva som halva staden avskyr. Invånarna i Marbella ser på den med en blandning av skämt och ömhet: den är omåttlig, och just därför passar den här.
Den invigdes i maj 1970. Dessförinnan fanns det bara strand och vassruggar på den här platsen: allt du ser i dag – den vita byn, marinan, affärsgatorna – byggdes på lite mer än ett halvt sekel, under en enda människas livstid.
En katalansk byggherre som hade blivit rik på att uppföra hela stadsdelar med bostäder för arbetare i efterkrigstidens Madrid, och som med den förmögenheten kom söderut för att bygga raka motsatsen: en lyxhamn. Platsens fullständiga namn är Puerto José Banús.
För att den är formgiven för att se ut så. Projektets avgörande beslut var att låtsas vara en gammal andalusisk by av det slag som alltid funnits – låga vitkalkade hus, smala gator, bougainvillea – med en lyxmarina framför, i stället för att resa höghus som man gjorde längs hela kusten.
Noldi Schreck, en formgivare som kom direkt från arbete i Beverly Hills, bland filmkulisser och Hollywoodstjärnornas villor. Därav den högst märkliga balansen mellan det äkta och det uppställda som du fortfarande anar när du promenerar här, och som har gjort helheten till en förebild för halva medelhavskusten.
En samhällshändelse av första rang: där fanns Aga Khan, Roman Polanski och furst Rainier och furstinnan Grace av Monaco, och trehundra servitörer serverade tjugotvå kilo kaviar till sjuttonhundra gäster. Som sångare anlitade man en Julio Iglesias som då var nästan okänd.
Den heter La Victoria, är signerad av den georgiske skulptören Zurab Tsereteli och sattes upp 1994, presenterad som en gåva från Moskvas borgmästare. Verkligheten var grumligare: den kostade offentliga medel och två tomter, hamnade i domstol med stulna dokument och allt, och man tvivlade till och med på att verket som sattes upp var det som hade köpts.
Ladda ner Viavoy och promenera i Marbella offline, när du vill.

Läs vidare



