Ett brett, soligt torg med Alhambra som tittar fram över hustaken, uteserveringar som fylls från mitt på eftermiddagen och doft av friterat. Det är hjärtat av El Realejo, Granadas gamla judiska kvarter, och det öppnades 1497 för att fira bröllopet för prins Juan, det katolska kungaparets arvinge, som dog bara några månader senare. I ett hörn står Cristo de los Favores, inför vilken hela staden knäfaller en gång om året, klockan tre på eftermiddagen på slaget.
Ett torg som öppnades för ett bröllop som slutade illa
Prins Juan av Aragonien och Kastilien var det katolska kungaparets enda son och den arvinge som skulle förena Kastiliens och Aragoniens kronor i en enda person. Han gifte sig 1497 med Margareta av Österrike i Burgos, och festligheterna spreds över alla kungarikena: här öppnades den här stora, öppna ytan för firandet.
Han dog samma år, nitton år gammal, i Salamanca. Hans död rev upp hela successionsplanen: kronan gick i stället till hans syster Johanna, gift med Filip den sköne, och därifrån kom huset Habsburg till Spanien. Hela de spanska habsburgarnas senare historia utgår från den döden.
Torget behöll namnet. Det ligger i El Realejo, som var Granadas judiska kvarter – Garnata al-Yahud, ”judarnas Granada” – ett kvarter som under nasridtiden hade en betydande judisk gemenskap och vars befolkning bytte ut sig helt efter 1492.
Cristo de los Favores
I ena änden av torget står, på en sockel, ett krucifix från 1600-talet som kallas Cristo de los Favores. Hängivenheten är mycket konkret: varje långfredag klockan tre på eftermiddagen på slaget – den timme då traditionen förlägger Kristi död – fylls torget och människorna knäfaller för att önska sig tre saker.
Akten varar några minuter och ordnas inte på något spektakulärt sätt av något brödraskap: det är ett folkligt möte som hålls vid liv av hävd, med tusentals människor i tystnad på ett kvarterstorg. Det är en av de mest imponerande scenerna i Granadas kalender och mycket få utomstående känner till den.
Resten av året märks Cristo knappt bland uteserveringarna. Det är värt att leta upp honom och veta vad som sker här en gång om året, eftersom det förändrar helt uppfattningen av torget.
Missa inte
Cristo de los Favores
Varje långfredag klockan tre på slaget knäfaller hela torget för att önska sig tre saker.
Arvingens bröllop
Det öppnades 1497 för festligheterna kring prins Juan, som dog samma år, nitton år gammal.
Garnata al-Yahud
El Realejo var Granadas judiska kvarter, med en betydande gemenskap under nasridtiden.
Tapasen är fortfarande gratis
Granada är en av de sista städerna där tapasen följer med drycken, och här tar man det på allvar.
Hur det passar in i ditt besök i Granada
El Realejo är Granadas tapaskvarter framför andra, och det här torget är dess centrum. I Granada är tapasen fortfarande gratis till drycken – en av de sista spanska städerna där det gäller överlag – och här tar man det på allvar.
Kvarteret har dessutom kvar spåren av det judiska Granada och flera anmärkningsvärda platser: Cuarto Real de Santo Domingo, ett nasridiskt palats från 1200-talet med en qubba – en fyrkantig, övertäckt sal – som finns kvar; Casa de los Tiros, med sin fasad av skulpturer; och calle Molinos, med sina cármenes (traditionella hus med trädgård).
Härifrån går du upp till Alhambra genom El Realejo på ungefär tjugo minuter, eller kommer till Puerta de las Granadas och Cuesta de Gomérez på tio. Det är det minst självklara och trevligaste sättet att närma sig anläggningen, med skugga och utan bussar.
Vanliga frågor
Vem var den där prins Juan?
Arvingen till allt. Juan av Aragonien och Kastilien var det katolska kungaparets enda son, prinsen som skulle förena kronorna av Kastilien och Aragonien i en enda person. Han gifte sig i Burgos med Margareta av Österrike, och man säger att de älskade varandra så mycket att läkarna oroade sig för hans hälsa. Han dog bara nitton år gammal, i Salamanca, samma höst. Hans död förändrade allt: kronan gick i stället till hans syster Johanna den vansinniga och med henne till huset Habsburg. Av den förhoppningen har vi bara fått behålla det här torgets namn.
Och den där Kristus i hörnet?
Detaljen sitter i klockan: den utsatta tiden är klockan tre på eftermiddagen, den timme då traditionen placerar Kristi död. Just det ögonblicket är det som gör honom så berömd. Själva skulpturen är gammal, från slutet av 1600-talet, och utanför den timmen har du den nästan för dig själv, i tystnad, med Alhambra som tittar fram bakom. Vi granadabor, troende eller inte, blir berörda av den här Kristus någonstans inombords.
