Det ligger fem minuter från Guggenheim, inne i en park med hundraåriga träd, och många besökare går förbi utan att gå in. Det är ett rejält misstag: medan världen köade för att se titanet kom bilbaoborna hit för att i stillhet se El Greco och Goya. Dess ursprung går tillbaka till 1908 och samlingen omfattar åtta sekel, vilket gör det till museet med de rikaste samlingarna i Baskien.
Åtta sekel i en diskret byggnad
Rundan börjar med gotiska panelmålningar och flamländskt måleri och når ända fram till samtidskonsten, med namn som Francis Bacon och Antoni Tàpies. Däremellan finns de verk som bär samlingen: en El Greco i stort format, verk av Zurbarán, Ribera och Goya, bland dem flera porträtt.
Det andra benet är det baskiska måleriet, och här är museet helt enkelt oersättligt. Zuloaga, Regoyos, bröderna Zubiaurre, Arteta: ett kapitel som museerna i Madrid avverkar på ett par salar och som här får det utrymme det förtjänar. För att förstå hur Baskien såg sig självt mellan 1890 och 1936 finns ingen bättre plats.
Och så finns en överraskning som får nästan alla att tappa fotfästet. Mitt bland det spanska måleriet hänger en äkta Gauguin, några tvätterskor målade i Arles 1888, precis i de månader då han delade hus med Van Gogh. Att ett verk av den kalibern hänger här och inte på ett franskt museum säger mycket om hur den här samlingen kom till.
Folkets museum
Det finns en lokal tradition som förklarar den tillgivenhet man hyser för det: under lång tid var inträdet gratis en stor del av veckan, med den uttalade tanken att det skulle vara ett museum för alla och inte en tjänst för turister. Än i dag har det kvar tider med fritt inträde, och de är ganska generösa jämfört med vilket museum som helst av samma rang.
Byggnaden förenar en byggnadskropp från 1945 med en utbyggnad från sjuttiotalet, och den sticker inte ut utifrån. Den ligger mitt i Doña Casilda-parken, så besöket kan delas i två med en promenad under träden, och där finns ett kafé med terrass som är ett av de bästa stoppen i kvarteret.
Museet är mitt i en stor utbyggnad ritad av Norman Fosters arkitektkontor, vilket innebär att vissa delar kan vara berörda av arbeten och att salarnas disposition kan ändras. Det är bäst att kontrollera före besöket. Foster hade för övrigt redan satt sin prägel på staden med tunnelbanenedgångarna av böjt glas som här kallas fosteritos.
Missa inte
En oväntad Gauguin
Några tvätterskor målade i Arles 1888, precis när han delade hus med Van Gogh. Den hänger mitt bland det spanska måleriet.
Det bästa baskiska måleriet
Zuloaga, Regoyos, Arteta och bröderna Zubiaurre med det utrymme de förtjänar. I Madrid får de två salar; här, ett museum.
Tider med fritt inträde
Det föddes med målet att vara ett museum för alla och har kvar stora gratistider, ovanligt för ett museum av den rangen.
Norman Fosters utbyggnad
Arkitektkontoret som ritade stadens tunnelbanenedgångar bygger ut museet. Vissa delar kan vara berörda.
Så passar det in i ditt besök i Bilbao
Det ligger i Doña Casilda-parken, fem minuters promenad från Guggenheim och tio från Gran Vía. Det är det naturliga komplementet till det stora museet och sättet att inte lämna Bilbao efter att bara ha sett arkitektur.
Det som fungerar är att koppla ihop dem samma dag men inte i följd: Guggenheim på förmiddagen, lunch, och Konstmuseet på eftermiddagen med parken emellan. Två stora museer efter varandra tröttar ut vem som helst.
Räkna med en och en halv timme, två om det baskiska måleriet intresserar dig. Och ta vara på den gratis tiden om schemat passar, för i det här museet är den ingen symbolisk gest utan en stor del av dagen.
Vanliga frågor
Är det sant att det här museet renoveras med hög svansföring?
Ja, och med ett stjärnnamn. Den stora utbyggnaden har ritats av Norman Fosters byrå, en av planetens mest berömda arkitekter. Och det finns en vacker blinkning: Foster hade redan satt sitt avtryck i Bilbao med tunnelbanans nedgångar, de där ingångarna av böjt glas som bilbaoborna kärleksfullt kallar ”fosteritos”. Så det tysta stenmuseet får också sin stjärnarkitektur. Här slipper ingen smaken för att bygga vackert.
Finns det något överraskande verk som jag inte väntar mig?
Mer än ett. Folk kommer och tänker på spanskt måleri, och plötsligt stöter de på en äkta Gauguin som hänger på väggen: några tvätterskor målade i Arles, i södra Frankrike, 1888, just i de månader då han delade hus med Van Gogh. Att en sådan juvel av fransk konst hänger på ett museum i Bilbao säger mycket om den ambition och de pengar som den här staden hade. Det är inte bara ett lokalt museum: det rymmer skatter i världsklass.
