Det är axeln som järnpengarna byggde för att kunna se sig i spegeln. En bred, rak aveny med polerade fasader, med en tyst spårvagn på asfalten, dragen 1876 över Abandos slätter, trädgårdsland i utkanten av den medeltida staden. Bokstavligen ritades en ny stad på leran, och därför är den så olik det snåriga Casco Viejo som ligger på andra sidan rían (flodmynningen).
En stadsdel planerad i stor skala
Planen undertecknades av tre ingenjörer – Pablo Alzola, Ernesto Hoffmeyer och Severino Achúcarro – och det anmärkningsvärda är skalan: de ritade ett Bilbao som var mycket större än det som fanns då, så stort att somliga tog dem för drömmare. Staden fyllde till slut varje planerat kvarter och svämmade dessutom över dem.
Utformningen följer logiken i 1800-talets europeiska stadsutvidgningar: regelbundet rutnät, rymliga kvarter, en huvudaveny som ordnar allt och runda torg vid de viktiga korsningarna. Gran Vía går drygt en och en halv kilometer mellan Plaza Circular och Plaza del Sagrado Corazón.
Namnet hedrar Diego López de Haro, herren över Biscaya (Bizkaia), som den 15 juni 1300 undertecknade privilegiebrevet som gjorde en handfull hus vid rían till en stad med rätt till marknad och hamn. Sju sekel senare tillägnades han den mest eleganta gatan.
Vad du ska titta på längs vägen
Punkten med störst arkitektonisk täthet är Plaza Moyúa, den centrala ellipsen som allt passerar. Där ligger Palacio Chávarri, från 1894, ett stort hus med flamländsk prägel och en egenhet som förvånar när någon berättar den: inget av fönstren är likt något annat, alla skiftar i form eller storlek.
Nära ligger Palacio de la Diputación Foral, säte för provinsrådet, från 1900, avenyns mest ståtliga byggnad, med marmortrappa och interiörer som går att besöka på bestämda tider. Det är det bästa exemplet på hur järnpengarna användes när de ville bevisa något.
Och du måste titta på marken, inte bara på fasaderna: de tunnelbanenedgångar av böjt glas som är utströdda längs avenyn är ritade av Norman Foster, och bilbaoborna kallar dem fosteritos. Det är ovanligt att en stads mest omtalade designelement är ingången till kollektivtrafiken.
Missa inte
Ritades över trädgårdsland
År 1876, över Abandos slätter, utanför den medeltida staden. En ny stad ritad på leran.
Planerad för stort
De tre ingenjörerna som planerade den togs för drömmare. Bilbao fyllde till slut varje planerat kvarter.
Palacio Chávarri
Vid Plaza Moyúa, från 1894: inget av fönstren är likt något annat. När du väl vet det kan du inte sluta titta på det.
Fosteritos
De tunnelbanenedgångar av böjt glas som Norman Foster ritade är stadens mest omtalade designelement.
Så passar den in i ditt besök i Bilbao
Den är det moderna Bilbaos ryggrad och det finns i praktiken inget sätt att inte korsa den. I östra änden börjar den vid Plaza Circular, intill Abandostationen och fem minuter från Casco Viejo; i väster når den Indautxu, redan i bostadsområde.
Från Moyúa går du på tio minuter ner till Guggenheim och på ytterligare tio till Konstmuseet i Bilbao. Och ett par kvarter söderut ligger Azkuna Zentroa, som är det obligatoriska stoppet i Ensanche, den rutnätsplanerade stadsdelen.
Som promenad i sig tar den en timme med stopp, och den är framför allt en gata för shopping och kontor, inte för monument. Dess intresse ligger i helheten och i att titta upp: det bästa finns på de övre våningarna.
Vanliga frågor
Vem ritade den här så raka Ensanche?
Tre ingenjörer med mycket gott huvud: Pablo Alzola, Ernesto Hoffmeyer och Severino Achúcarro undertecknade planen. Och här är det märkliga: de projekterade ett Bilbao som var mycket större än staden då var, så stort att somliga tog dem för drömmare. Och titta: staden fyllde till slut varje kvarter de ritade, och det blev till och med för litet. När du går på de här så ordnade rutnäten går du på deras dröm, gjord med linjal och passare.
Och vem var egentligen Diego López de Haro?
Det var inte bara en: Haro var en hel dynasti av herrar av Biscaya, och den som grundade staden var Diego López V. Den 15 juni 1300 undertecknade han stadsprivilegiet som gjorde en handfull hus intill rían (flodmynningen) till en stad med rätt till marknad och hamn. Det papperet är, bokstavligen, Bilbaos födelsebevis. Sju sekler senare bär den mest glänsande gatan hans namn; för mig verkar det rättvist.
