Bilbao · Att se

Guggenheimmuseet i Bilbao

Museo Guggenheim Bilbao

Ett berg av silverglänsande kurvor vid vattnet, vitt mitt på dagen, gyllene i skymningen och, när det regnar, nästan flytande. Det invigdes i oktober 1997 och förändrade ödet för en varvsstad i kris så till den grad att fenomenet har ett eget namn i stadsplaneringens läroböcker. När Frank Gehry presenterade projektet tyckte många att det var vansinne.

Så bygger man något sådant

De trettiotretusen titanplåtar som klär det är en halv millimeter tjocka och monterade som fjäll, lätt vågiga, så att ingen blir helt slät. Den detaljen gör att ytan inte speglar som en spegel utan vibrerar, och den förklarar varför byggnaden byter färg för varje moln som passerar.

Titanet var inte ett estetiskt val utan ett ekonomiskt: just då föll priset på materialet så att det blev genomförbart i stället för det planerade rostfria stålet. En byggnad som i dag är synonym med arkitektonisk lyx fick sin beklädnad av en marknadsmöjlighet.

Och geometrin hade inte gått att resa utan ett program för flygplanskonstruktion. Gehry arbetade med modeller av kartong som vridits för hand, omöjliga att rita på en vanlig ritning; en programvara som utvecklats i Frankrike för att konstruera jaktplan översatte formerna till delritningar som arbetarna kunde utföra bit för bit.

Vad som finns inne, och vad som finns ute

Interiören kretsar kring ett atrium på femtio meters höjd, från vilket salarna går ut på flera nivåer. Den mest berömda är den långsträckta salen i östra flygeln, på omkring etthundratrettio meter, som permanent upptas av Richard Serras ”Tidens materia”: spiraler av rostat stål, högre än en människa, som du går igenom inifrån, och där den fysiska förvirringen när du går mellan dem är själva verket.

Den egna samlingen är relativt blygsam och roterar; museets styrka är de stora tillfälliga utställningarna, och det är de som motiverar byggnaden. Det lönar sig att titta på programmet innan du köper biljett, eftersom en stor del av besöket beror på det.

Utanför finns lika mycket som inne, och det är gratis. Puppy vakar över huvudentrén, Maman har slagit sig ner på sidan mot rían (flodmynningen), och under La Salve-bron reser sig en röd båge av Daniel Buren. Med jämna mellanrum sveper dessutom en installation av den japanska konstnären Fujiko Nakaya in byggnadens fot i tät dimma under några minuter.

Missa inte

Titan, en halv millimeter tjockt

Trettiotretusen plåtar monterade som fjäll, aldrig släta. Därför vibrerar ytan i stället för att reflektera.

Programvara för jaktplan

De för hand vridna modellerna översattes till ritningar med ett program för flygplanskonstruktion. Utan det gick det inte att bygga.

Tidens materia

Richard Serras stålspiraler går du igenom inifrån. Förvirringen när du går mellan dem är verket.

Fujiko Nakayas dimma

Med jämna mellanrum sveps byggnaden in i dis under några minuter. Det är inte fukt: det är en installation.

Så passar det in i ditt besök i Bilbao

Det ligger i Abandoibarra, det gamla hamn- och industriområdet som byggts om, tio minuters promenad från Gran Vía och femton från Casco Viejo. Hela promenaden längs rían är platt och sammanhängande, så du går dit från vilken punkt som helst i centrum.

Den naturliga rundan fortsätter västerut längs Abandoibarra till Palacio Euskalduna, förbi Konstmuseet i Bilbao, som ligger fem minuter bort och som många besökare hoppar över utan att veta vad de går miste om. Österut korsar Zubizuribron till andra stranden.

Räkna med två och en halv timme för interiören om det finns två utställningar. Och gå minst en gång i skymningen, även utan att gå in: då gör titanet det det ska göra.

Vanliga frågor

Hur kan man bygga en byggnad med så omöjliga kurvor?

Det är den bäst bevarade hemligheten: Gehry hade inte kunnat bygga den utan ett flygtekniskt designprogram. Det heter CATIA och uppfanns i Frankrike för att konstruera jaktplan. Han gjorde sina modeller för hand, förvridna, nästan omöjliga, och sedan översatte den mjukvaran dem till ritningar som arbetarna kunde bygga platta för platta. Utan jaktplanens teknik hade det här museet förblivit en skrynklig skiss på hans bord.

Vad får jag inte missa därinne?

Om du går in, gå rakt till museets största och mest långsträckta sal. Den rymmer ett verk som knappt skulle få plats någon annanstans: ”Tidens materia”, av Richard Serra. Det är enorma spiraler av rostat stål, högre än en människa, och det bästa är att man går igenom dem inifrån: du kliver in mellan de böjda väggarna och tappar orienteringen. Gehry gjorde den salen så lång med flit, för att de skulle få plats. Byggnaden och skulpturen, gjorda för varandra.

Är det sant att museet ibland släpper ut dimma?

Du kan inte ana: det är ett konstverk. Den japanska konstnären Fujiko Nakaya installerade ett dolt system som med jämna mellanrum omsluter byggnadens fot i en tät dimma som stiger upp från vattnet. Under några minuter verkar titanet sväva bland moln, som ett spökskepp som kommer ut ur dimman. Om du råkar vara där, stanna: det är bland det mest magiska du kommer att se här, och många går förbi utan att veta vad som händer.

Upptäck Bilbao och lyssna i din egen takt

Guggenheimmuseet i Bilbao ingår i vår tur Från Guggenheim till Abandoibarra: älven och konsten.

Viavoy-appen

Fler platser i Bilbao

Palacio Euskalduna

Plaza Nueva

Zubizuribron

Puppy av Jeff Koons

Teatro Arriaga och bron La Merced

Azkuna Zentroa