Soho i Málaga: muralmålningar, medianeras och en teater
Hur ett kvarter på dekis gjorde sina fulaste väggar till sin största attraktion. En timmes promenad mellan CAC, de stora internationella muralmålningarna och Banderas teater.
Det finns ett fackord som förklarar hela det här kvarteret: medianera. Det är den blinda väggen, utan fönster, som blir synlig när huset bredvid rivs, och det är det fulaste ett område i förfall har. Soho var fullt av dem. År 2013 fick någon idén att göra den bristen till dragplåstret, och i dag finns det folk som korsar staden för att fotografera sig framför de väggarna.
Hela rundan tar fyrtiofem minuter till fots, den är platt och omöjlig att gå vilse på. Gå mitt på förmiddagen eller mitt på eftermiddagen: mitt på dagen hamnar många medianeras i motljus och muralmålningarna syns inte.
Ett kvarter mellan Alameda och floden
Litet, tätt och ständigt under ombyggnad.
Soho fyller en anspråkslös rektangel mellan Alameda Principal och Guadalmedinas flodfåra, tio minuter från centrum. Det officiella namnet är Ensanche Centro, men ingen använder det: den engelska etiketten kom från själva förnyelseprojektet, och den fastnade.
I årtionden var det ett område man bara passerade, med stängda lokaler och tomma tomter. Till dess fördel talade läget – tätt intill Alameda, hamnen och centrum – och emot det en förfallen bebyggelse utan någon uppenbar dragningskraft. Förvandlingen började med CAC 2003 och tog fart tio år senare.
Det är bra att veta i förväg att projektet inte är färdigt. Mellan de bra verken finns sträckor som fortfarande är slitna, halvfärdiga fasader och en och annan tom tomt. Det är en del av det du kommer för att se: det är ett kvarter under ombyggnad, inte en färdig kuliss, och där ligger en stor del av dess intresse.
Den gamla partihandelsmarknaden för fisk och frukt, öppnad 1939 och ritad av Luis Gutiérrez Soto, ett av de största namnen i spansk rationalism. Den blev konstcentrum 2003 och behöll hallplanen och de långa fönsterbanden. Fritt inträde och ett program som byts ofta.
Ett kvinnoansikte flera våningar högt, signerat Shepard Fairey, upphovsmannen till Obamas HOPE-affisch 2008. Två eller tre platta färger, hårda konturer och art déco-bårder som ramar in figuren: propaganda förklädd till ornament, vilket är just dess tema.
Britten D*Face lämnade här ett av kvarterets verk i störst skala, med sitt popserieformspråk och mättade färger. Att se det direkt efter Obeys, några kvarter bort, gör klart att festivalen tog hit förstarangens namn från den internationella scenen, inte utfyllnad.
År 2013 hittade kvarteret på en festival som hette MAUS, förkortning för Málaga Arte Urbano Soho, med ett mycket konkret mål: att måla medianeras. Idén var enkel och lite dumdristig, att göra det gråaste i området till dess främsta argument, och den fungerade bättre än någon hade väntat sig.
Konstnärer från den internationella scenen togs hit tillsammans med lokala namn, och det gjorde skillnaden jämfört med andra liknande initiativ i Spanien. Det handlade inte om att dekorera väggar: det handlade om att signaturerna skulle vara kända utanför Málaga, och om att kvarteret skulle dyka upp i samtalen om gatukonst.
Bieffekten är den vanliga och värd att nämna: värdestegringen. Det som började som en förnyelse av kvarteret har fört med sig högre hyror, trendiga lokaler och en del av den spänning som följer med varje kvarter som blir trendigt. Soho har i några år förhandlat om den balansen.
För besökaren blir resultatet en promenad på trekvart med en täthet av konst per kvadratmeter som inget annat område i staden har, och dessutom gratis.
Teatern som gav kvarteret prestige
I ett hörn av kvarteret ligger den gamla teatern Alameda, en bio och scen sedan urminnes tider som hade stängt, ännu en stillastående byggnad i ett område fullt av dem. Antonio Banderas öppnade den igen 2019 och invigde den genom att själv regissera och dansa i ”A Chorus Line”, strax innan han fyllde sextio år.
Satsningen var inte att öppna en lokal för uthyrning utan att sätta upp egna musikaler på spanska, med fast ensemble och levande orkester, något som i Spanien nästan helt var koncentrerat till Madrid. Att ta ut den sortens teater från huvudstaden var det riskabla.
För Soho blev effekten omedelbar. Att en Hollywoodstjärna satte sitt namn och sina pengar här gjorde mer för de här gatornas prestige än någon kampanj: kvarteret slutade vara ett löfte och blev en adress.
Du besöker den genom att köpa biljett till en föreställning, och helgens föreställningar blir slutsålda. Om det inte passar har byggnaden en restaurangdel på övervåningen med egen ingång som fungerar som utsiktsplats över kvarteret.
Den gamla Alameda, renoverad med fasad och scenhus bevarade och moderniserad invändigt, med plats för omkring tusen åskådare. Musikalprogram med fast ensemble och långa spelperioder: det går en föreställning nästan hela året. På gatan förstår alla vad du menar om du säger ”Banderas teater”.
Den stora trädkantade boulevarden som skiljer Soho från gamla stan, med enorma fikusträd som är över hundra år gamla och ger sammanhängande skugga. Det är den bästa platsen att gå in i och lämna kvarteret, och i höjd med det når du på fem minuter hamnen och calle Larios.
Ett litet kvarter inklämt mellan Alameda Principal och Guadalmedinas flodfåra, tio minuter från centrum. Det officiella namnet är Ensanche Centro; etiketten Soho kom från förnyelseprojektet som startade med CAC 2003 och befästes med gatukonstfestivalen 2013.
Hur lång tid tar det att se muralmålningarna?
Fyrtiofem minuter till fots i lugn takt räcker för de viktigaste verken, och drygt en timme om du också går in på CAC. Rundan är platt och kompakt: det logiska är att börja vid CAC, som ligger i ena änden, och gå upp mot Alameda och titta på medianeras.
Vem är Obey och varför finns hans muralmålning här?
Obey är signaturen för Shepard Fairey, den amerikanske konstnären som gjorde porträttet av Obama i blått och rött med ordet HOPE, den inofficiella ikonen för kampanjen 2008. Han kom för att måla 2013 inom ramen för festivalen MAUS, som tog hit konstnärer från den internationella scenen för att arbeta på kvarterets medianeras.
Kostar det att besöka CAC?
Nej, inträdet är gratis, något ovanligt i en stad som har fyllts av museer som tar betalt. Det gör att du kan gå in i tjugo minuter, se en enda sal och gå ut igen. Det har stängt på måndagar och ändrar öppettiderna på sommaren, och det är bra att kolla programmet i förväg eftersom utställningarna byts ofta.
Går det att besöka Teatro del Soho invändigt?
Inte på förmiddagen som om det vore ett monument: det är en teater i full drift och sättet att komma in är att köpa biljett till en föreställning. Spelperioderna är långa och det brukar gå en föreställning nästan hela året. Utan föreställning är restaurangdelen på övervåningen ändå öppen för allmänheten.
Är det ett säkert kvarter?
Ja, det är ett centralt och livligt område, särskilt under de timmar då folk går runt bland muralmålningarna. Som i alla kvarter i förvandling finns det sträckor som är slitnare än andra och en och annan tom tomt, men den vanliga rundan går längs gator med liv, butiker och uteserveringar.
Praktisk information
VarMellan Alameda Principal och Guadalmedinas flodfåra, 10 minuter från calle Larios.
TidsåtgångFyrtiofem minuter för promenaden bland muralmålningarna; drygt en timme med CAC.
InträdeCAC är gratis. Muralmålningarna finns på gatan. Teatern bara med biljett till en föreställning.
Bästa tidMitt på förmiddagen eller mitt på eftermiddagen. Mitt på dagen hamnar medianeras i motljus.
Hitta hitTill fots från centrum. Det är helt platt.
ObsEtt kvarter i förvandling: mellan de bra verken finns sträckor som fortfarande är slitna.
På kartan
🎧 Med Viavoy
Promenera i Málaga och lyssna i din egen takt
Ladda ner Viavoy och promenera i Málaga offline, när du vill.