Folk i Triana kallar den ”Trianas katedral” och menar det helt på allvar. Den är Sevillas äldsta kyrka – den första som byggdes efter erövringen 1248 – och har i mer än sju sekel varit platsen där kvarteret döps, gifter sig och tar farväl. Utifrån är den solid och stram, av tegel och sten, med ett torn som påminner om en minaret. Inuti rymmer den några av de mest värdefulla verken i Sevillas konst, och inträdet är gratis.
Den sjuke kungens löfte
Den lät Alfons X den vise uppföra omkring 1280. Enligt traditionen led kungen av ett allvarligt ögonbesvär, bad till den heliga Anna, Jungfruns mor, och lät när han blivit botad bygga den här kyrkan som tack. Oavsett om det är sant eller inte är den kungliga grundläggningen dokumenterad och förklarar storleken: det här är inget kapell i en förstad, det är en kyrka byggd på kungligt uppdrag.
Arkitektoniskt är den en lycklig kuriositet: gotik i mudéjarstil, tre skepp, spetsbågar och ett klocktorn med tydligt almohadiskt arv. Den byggdes när alarifes, byggmästare skolade i den islamiska traditionen, fortfarande arbetade i Sevilla, och resultatet är en kristen byggnad gjord med andalusiska händer och tekniker.
Kyrkan har byggts om och reparerats många gånger – jordbävningen i Lissabon 1755 skadade den – men den har kvar sin ursprungliga struktur. Alfons X, som höll av Sevilla mer än av någon annan stad i sitt rike, ligger begravd på andra sidan floden, i katedralen.
Vad du ska leta efter inne i kyrkan
Romernas dopfunt, ”la pila de los gitanos”, är det mest älskade verket och det som flest människor letar efter. Traditionen säger att den som döps i den får röst och konstnärlig gåva för cante, flamencosången, och i ett kvarter som det här är den tron ingen folklore: hela flamencofamiljer har döpts här, generation efter generation.
Gravhällen över Iñigo López, från 1503, är ett verk av Niculoso Pisano, en italiensk keramiker bosatt i Triana som förändrade den spanska kakelkonstens historia. Fram till honom gjordes keramiken genom att man skilde färgerna åt med upphöjda linjer och med cuerda seca, torrsnörstekniken; Pisano lärde folk att måla på den släta kakelplattan som på en duk. Allt målat kakel som du ser i Sevilla har sin början här.
Och sedan högaltartavlan från 1500-talet och Virgen de la Rosa, en tavla som tillskrivs Alejo Fernández och som hör till det bästa i renässansen i Sevilla. Titta också på golvet: en stor del av stengolvet består av gravstenar över invånare som begravts i kyrkan under sekler.
Missa inte
Sevillas äldsta kyrka
Grundad av Alfons X omkring 1280: den första efter erövringen, och gotik i mudéjarstil som i läroboken.
Romernas dopfunt
Den som döps i den får röst för cante. I Triana sägs det, och det slår in.
Niculoso Pisanos gravhäll
1503: det målade kaklet behandlat som en tavla. Allt som kom efter börjar på den här stenen.
Velá de Santa Ana
Varje juli vid floden, dokumenterad sedan 1200-talet. En av Spaniens äldsta fester.
Så passar den in i ditt besök i Sevilla
Den ligger i slutet av calle Pureza, tio minuter från Plaza del Altozano och ett par gator från calle Betis. Det är stoppet som avslutar promenaden genom Triana och det som minst folk gör, eftersom det ligger utanför huvudaxeln.
Öppettiderna styr: det är en kyrka som används för gudstjänst och den har öppet förmiddag och eftermiddag. Om du kommer på eftermiddagen, kontrollera att det inte sammanfaller med mässan; om du kommer på förmiddagen brukar det vara lugnare och med bättre ljus för att se Virgen de la Rosa.
En kalenderanteckning: varje juli, omkring den 26:e, firar kvarteret Velá de Santa Ana, en fest som finns dokumenterad sedan 1200-talet – en av de äldsta i Spanien – med festtält vid floden, musik och tävlingar på inoljade stolpar över vattnet. Om du råkar vara där, ändra planen och stanna.
Vanliga frågor
Vem var Niculoso Pisano, han med kaklet?
En nyckelperson för allt du har sett i dag. Niculoso var italienare, från Pisa, och bosatte sig i Triana omkring år 1500. Han förde med sig en revolution: fram till dess gjorde man kakel med reliefer och snören för att skilja färgerna åt, och han lärde folk måla på slät kakel, som på en duk, i den italienska renässansens stil. Den tekniken förändrade den sevillanska keramiken för alltid. Lerkvarteret har halva sitt anseende att tacka den här pisanen för.
Har Santa Ana sin egen fest?
Ja, och den är en av de äldsta i Spanien: Velá de Santa Ana, som kvarteret firar varje juli, omkring den tjugosjätte, helgonets dag. Den går tillbaka till trettonde århundradet, nästan till samma år som kyrkan restes. Under några nätter fylls flodstranden vid Triana av festtält, musik, insmorda stolpar över vattnet och dans till gryningen. Det är ingen turistfest: det är kvarterets fest, den gamla vanliga.
Hade den där kungen, Alfonso X, något särskilt med Sevilla?
Han älskade den som en galning. Alfonso den vise, bokens och musikens kung, kände Sevilla så mycket som sin att han bad att få bli begravd här: hans grav finns i katedralen, på andra sidan floden. Och det finns mer: traditionen berättar att det var han som skänkte staden dess berömda motto, ”NO8DO”, som läses ”no madeja do”, alltså ”den har inte lämnat mig”, som belöning för Sevillas lojalitet när hans egen son gjorde uppror mot honom. Han ville bli kvar i den här staden för alltid.
