Det första klostret som grundades i Granada efter erövringen, och platsen där Gran Capitán ligger begravd, fältherren som förändrade sättet att föra krig i Europa. Kyrkans huvudaltartavla är ett berg av förgyllda skulpturer som stiger upp till valvet, bland det mest imponerande i staden. Och det höll på att försvinna: fransmännen sprängde tornet för att använda stenen till en bro.
Gran Capitáns mausoleum
Gonzalo Fernández de Córdoba, Gran Capitán, var sin tids främste militär. Han omorganiserade den spanska armén genom att blanda pikar och arkebusärer i blandade enheter, en taktik som blev fröet till tercios och som dominerade Europas slagfält i ett och ett halvt sekel. Han vann Italien åt kronan och dog i Granada 1515.
Hans änka, María Manrique, hertiginnan av Sessa, gjorde den här kyrkan till hans mausoleum och bekostade en stor del av bygget. Traditionen berättar att hon lät hänga upp de fanor och standar som hennes make erövrat under fälttågen över graven, och att de blev fler än tvåhundra.
Klostret hade grundats 1492, erövringens år, och var det första i staden. Dess klostergård, med två våningar av bågar och en trädgård med apelsinträd i mitten, är en av de lugnaste platserna i Granada och är oftast nästan tom.
Altartavlan och det napoleonska såret
Huvudaltartavlan, från 1500-talet, täcker hela kyrkans kortvägg ända upp till valvet: fyra nivåer av polykroma och förgyllda skulpturer, med scener ur Kristi och Jungfru Marias liv, i en ansamling som är svår att ta in. Jacobo Florentino och Diego de Siloé arbetade på den, samme arkitekt som ligger bakom katedralen.
Valven och väggarna är täckta av freskmålningar från 1500-talet, och i helheten återkommer vapensköldar, militära troféer och ständiga hänvisningar till Gran Capitán. Det är ett gravtempel i ordets mest bokstavliga mening: hela programmet talar om en enda man.
Under den napoleonska invasionen blev klostret kavallerikasern och kyrkans torn sprängdes för att använda stenen i bygget av en bro över Genil. Freskerna skadades, fanorna försvann och byggnaden hamnade i ett förfallet skick som det tog mer än ett sekel att återhämta sig från. Det du ser i dag är en restaurering.
Missa inte
Huvudaltartavlan
Fyra nivåer av förgyllda skulpturer upp till valvet, med Jacobo Florentino och Diego de Siloé bakom.
Gran Capitáns grav
Fältherren som uppfann de blandade enheterna av pikar och arkebusärer, upphovet till tercios.
De upphängda fanorna
Hans änka lät hänga upp de erövrade standaren över graven. De gick förlorade med fransmännen.
Det sprängda tornet
Napoleon rev det för att använda stenen till en bro över Genil. Byggnaden behövde ett sekel för att återhämta sig.
Så passar det in i ditt besök i Granada
Det ligger något vid sidan av huvudrutten, tio minuters promenad från katedralen längs calle San Jerónimo, och det avståndet förklarar varför det får så få besökare. Det är, med god marginal, Granadas mest underskattade monument.
Besöket är kort – trettio minuter för kyrka och klostergård – och inträdet kostar mycket lite. Det är fortfarande ett klausurkloster som bebos av hieronymitnunnor, så vissa delar är stängda och tystnad är på sin plats.
Om du ska göra en andra runda bland monumenten efter Alhambra och centrum är det här det stopp som lönar sig mest, tillsammans med kartusianklostret La Cartuja, som ligger ytterligare tjugo minuter norrut och har en barocksakristia som anses vara en av de mest spektakulära i Spanien.
Vanliga frågor
Vem var egentligen den där Gran Capitán?
Gonzalo Fernández de Córdoba, sin tids främste soldat. Han vände upp och ner på sättet att föra krig genom att blanda pikar och arkebusar, en taktik som skulle bli fröet till de fruktade tercios. Men min favoritanekdot, till hälften legend, är den här: när kung Ferdinand krävde redovisning av allt som spenderats på fälttåget svarade han, förolämpad, med en sarkastisk och befängd lista över omöjliga utgifter. Därav föddes uttrycket ”Gran Capitáns räkenskaper”, som vi fortfarande använder för uppblåsta räkningar utan fot eller huvud.
Är det sant att det hängde krigsfanor härinne?
Det berättar traditionen, och det ger rysningar att föreställa sig. Hans änka, hertiginnan av Sessa, gjorde den här kyrkan till makens mausoleum och lät hänga över hans grav de fanor som han hade tagit från fienden i sina slag. En skog av besegrade standar som vakade över segraren. Med seklen togs de bort, men det förgyllda altarskåpet du ser tillkom just för det: för att förhärliga en krigare, inte bara för att be. Det är ett altare rest till en mans ära.
