Den har gått sedan 1915 och gör fortfarande samma sak: klarar tvåhundratjugosex meters höjdskillnad på drygt tre minuter, uppför en brant som gör intryck om du tittar ut genom bakfönstret. Den avgår från plaza del Funicular, i kvarteret Castaños, just där Bilbaos slätt ger vika för sluttningen, och tar dig upp till balkongen där staden går att förstå på en gång.
Varför den byggdes
I början av 1900-talet blev Artxanda på modet som rekreationsplats. Däruppe fanns picknickplatser, restauranger och natur, och bilbaoborna – som levde i en stad av fabriker, rök och tung luft – drömde om att fly på söndagarna för att andas. Problemet var uppstigningen: till fots är den ett rejält slit.
Bergbanan löste det 1915 och gjorde berget till en förlängning av staden. Det är ett system med två motviktsbalanserade vagnar förenade av en kabel, så att när den ena går upp går den andra ner och motorn bara behöver kompensera viktskillnaden: samma logik som i alla tidens bergbanor i bergsterräng.
Sträckningen går uppför en medellutning på omkring fyrtiofem procent, med brantare partier. Vagnarna är avtrappade invändigt, med golvet i trappsteg, för annars vore det omöjligt att stå upp.
Den höll på att gå förlorad två gånger
Första gången var det spanska inbördeskriget. Linjen förstördes och låg i åratal ur bruk, vid en tid då det inte var någons prioritet att återuppbygga en nöjesbergbana. Till slut kom den tillbaka, för i Bilbao märktes frånvaron.
Den andra gången var värre, just för att den var så tyst. År 1976 stängdes den för bristande lönsamhet, och Artxanda blev utan sin navelsträng till staden. I åratal stod den stilla med en mer än osäker framtid, tills grannarnas och kommunens tryck fick den renoverad och återöppnad på åttiotalet.
I dag är den fullvärdig stadstrafik, inte en attraktion: den ingår i nätet och används dagligen av invånarna på sluttningen. Den detaljen förändrar upplevelsen, för i samma vagn möts turister med kamera och folk som åker hem med matkassarna.
Missa inte
Går sedan 1915
Mer än ett sekel uppför samma backe. Tvåhundratjugosex meters höjdskillnad på drygt tre minuter.
Två motviktsbalanserade vagnar
När den ena går upp går den andra ner; motorn kompenserar bara viktskillnaden. Golvet är avtrappat invändigt.
Den stängdes 1976
Nedlagd för bristande lönsamhet och räddad år senare genom grannarnas tryck. Den höll på att gå förlorad.
Det är stadstrafik
Ingen attraktion: den ingår i nätet och används dagligen av invånarna på sluttningen.
Så passar den in i ditt besök i Bilbao
Nedre stationen ligger vid plaza del Funicular, tio minuters promenad från Casco Viejo om du går över Zubizuribron eller rådhusbron, och tio till från Guggenheim längs promenaden Campo Volantín.
Däruppe kommer du direkt till utsiktsplatsen i Artxanda och parken, där det finns picknickplatser, öppen natur och plats att tillbringa eftermiddagen. Det är Bilbaos klassiska korta utflykt: en dryg halvtimme räcker för att åka upp, titta och åka ner; en hel eftermiddag om du äter däruppe.
Biljetten kostar som vanlig stadstrafik och det finns reducerat pris med stadens färdkort. Den avgår med några minuters mellanrum och du behöver inte boka. För den bästa utsikten ställer du dig vid bakfönstret under uppfärden.
Vanliga frågor
Stannade den någonsin helt?
Ja, och den var nära att gå förlorad för alltid. Förutom åren den stod stilla på grund av kriget stängde man den nittonhundrasjuttiosex eftersom den inte längre bar sig, och under en tid stod Artxanda utan sin navelsträng till staden. Men det fanns bilbaobor som inte gav sig, och nittonhundraåttiotre rullade den igen, nästan helt återuppbyggd. Därför, när du ser den sätta i gång, tänk på att den här gamla pjäsen har återuppstått två gånger.
Varför gjorde man sig besväret att ta sig hit upp?
För att Artxanda i början av nittonhundratalet blev på modet som rekreationsplats. Däruppe fanns picknickställen och restauranger, och bilbaoborna drömde om att komma undan fabrikernas rök och andas bergsluft på söndagarna. Att gå upp var ett slit, så man byggde bergbanan för att föra det lilla paradiset närmare alla. Den föddes för festen, och innerst inne är den det fortfarande.
