Plaza Mayor de Burgos
Tapasrundans centrum: runt torget ligger San Lorenzo, Sombrerería och Huerto del Rey, de tre gatorna där Burgos äter.

En blodkorv som har blivit en egen beteckning, en färsk ost som äts med honung och en tapasstad samlad på tre gator.
🎧 På promenaden San Lesmes, Sombrerería och tapasBurgos har två produkter som har skapat sig ett eget namn utanför provinsen – blodkorven morcilla och osten – och ett högslättskök gjort för långa vintrar på niohundra meters höjd. Och hela tapasrundan är samlad på tre gator runt Plaza Mayor.
Morcilla de Burgos görs på grisblod, lök, ister, kryddor och – det här är det utmärkande – ris. Den ingrediensen skiljer den från nästan alla spanska blodkorvar och ger den en helt annan konsistens när den steks.
Den har skyddad geografisk beteckning och serveras oftast stekt, i tjocka skivor, som den är eller på bröd. I barerna i centrum är den den självklara tapan, och på många ställen är den det enda du behöver beställa.
Queso de Burgos är dess motsats i allt: färsk, vit, olagrad och nästan helt utan salt, traditionellt gjord på fårmjölk. Den äts som den är, med honung eller med valnötter, som efterrätt eller som aptitretare.
Det är en ost som överraskar den som kommer och letar efter något lagrat, för det är den inte alls: dess charm ligger i konsistensen och det subtila, inte i intensiteten. I en provins med hårda vintrar var en färsk mejeriprodukt som skulle ätas direkt fullt logisk.
Tapasrundans centrum: runt torget ligger San Lorenzo, Sombrerería och Huerto del Rey, de tre gatorna där Burgos äter.
Mitt i barkvarteret, och det kulturella stoppet mellan två tapas: en barockkyrka från 1684-1694, med en mycket ovanlig åttkantig kupol.
Ladda ner appen och upptäck Burgos offline, när du vill. Gå promenaden San Lesmes, Sombrerería och tapas med en lokal guide i örat.
Läs mer om Viavoy →Den stora rätten är lechazo asado: mjölklamm av rasen churra, stekt i vedugn med knappt mer än vatten och salt, i ett lerfat. Det är höjdpunkten i den kastilianska stekkonsten från asador (restaurang med vedugn), och i Burgos och provinsen görs den särskilt bra.
Olla podrida är den emblematiska grytan: röda bönor från Ibeas, med egen ursprungsbeteckning, kokta med revben, chorizo, morcilla och grisöra. Den är mäktig till det yttersta, och i en stad på niohundra meter med långa vintrar är det fullt begripligt.
Sopa castellana – bröd, vitlök, paprikapulver, pocherat ägg – är den andra vinterklassikern. Och under säsongen flodkräftor, vilt och svamp, som det finns gott om i provinsen.
Till vinet Ribera del Duero, vars område börjar mindre än en timme söder om staden, runt Aranda de Duero. Tempranillo – här kallad tinta del país – ger viner med stor struktur, och det är en av Spaniens mest erkända ursprungsbeteckningar.
Och till efterrätt, förutom osten med honung, yemas, godis av äggula, och smördegsbakverken från de kastilianska provinserna, många av dem med ursprung i klostren.
Tapasrundan i Burgos är samlad på tre gator tätt intill Plaza Mayor: calle San Lorenzo, calle Sombrerería och Plaza del Huerto del Rey. Allt ligger fem minuters promenad från katedralen.
Det är ett tätt område, med små specialiserade barer, och seden är att byta ställe för varje runda. På många håll har varje bar en tapa som den gör bättre än någon annan, och det är den du går dit för.
På calle San Lorenzo ligger barockkyrkan med samma namn, med sin åttkantiga kupol, som fungerar mycket bra som kulturellt stopp mellan två tapas.
Och om du hellre vill undkomma trängseln i centrum går du över floden till Plaza de Vega: det är ett vanligt bostadskvarter, med arkader, bra barer och inga köer, och det ligger tio minuter från Espolón.
En anteckning om tiderna: i Burgos äter folk lunch och middag ganska tidigt med spanska mått, och aperitifen mitt på dagen – särskilt på helgerna – är stadens stora stund.
Alternativet till centrum: ett bostadskvarter med arkader, bra barer och inga köer, tio minuter från Espolón över floden.
Promenaden efter maten, under ett valv av sammanflätade platanträd. Uteserveringar, stenbänkar och vattnets sorl alldeles bredvid.
Att den innehåller ris, förutom grisblod, lök, ister och kryddor. Den ingrediensen skiljer den från nästan alla andra spanska blodkorvar och ger den en helt annan konsistens när den steks. Den har skyddad geografisk beteckning och beställs stekt, i tjocka skivor, som den är eller på bröd.
Nej, tvärtom: den är färsk, vit, olagrad och nästan helt utan salt, traditionellt gjord på fårmjölk. Den överraskar den som kommer och väntar sig något intensivt, för dess charm ligger i konsistensen och det subtila. Den äts som den är, med honung eller med valnötter, som efterrätt eller som aptitretare.
På tre gator tätt intill Plaza Mayor: San Lorenzo, Sombrerería och Plaza del Huerto del Rey, alla fem minuter från katedralen. Det är ett tätt område med små specialiserade barer, och seden är att byta ställe för varje runda och gå efter den tapa som varje bar gör bäst.
Den emblematiska grytan i Burgos: röda bönor från Ibeas, med egen ursprungsbeteckning, kokta med revben, chorizo, morcilla och grisöra. Den är mäktig till det yttersta, vilket är fullt logiskt i en stad på niohundra meters höjd med långa och hårda vintrar.
Ribera del Duero, vars odlingsområde börjar mindre än en timme söder om staden, runt Aranda de Duero, som hör till provinsen Burgos. Druvan är tempranillo, här kallad tinta del país, och den ger viner med stor struktur. Det är en av Spaniens mest erkända ursprungsbeteckningar.
Ja, och ett bra: gå över floden till Plaza de Vega, på södra stranden. Det är ett vanligt bostadskvarter, med arkader, bra barer och utan köerna i centrum, tio minuter från Paseo del Espolón. Det fungerar särskilt bra på helgerna, när San Lorenzo blir fullt.
Ganska tidigt med spanska mått: lunch vid två-tiden och middag vid nio-tiden. Stadens stora stund är aperitifen mitt på dagen, särskilt på helgerna, när området kring San Lorenzo och Sombrerería blir helt fullt.
Ladda ner Viavoy och promenera i Burgos offline, när du vill.

Läs vidare



