La Seu är det första fartygen ser när de kommer in i viken, och den är byggd så med avsikt. Inuti finns ett av Europas högsta och mest öppna gotiska långhus, buret av fjorton mycket smala åttkantiga pelare, och ett ingrepp av Antoni Gaudí som för alltid förändrade sättet att se på rummet.
Ett löfte som gavs i en storm
Enligt traditionen svor Jaume I, fångad i en storm på väg till erövringen 1229, att han skulle resa en kyrka åt Jungfrun om hon räddade honom. Han överlevde, tog staden och infriade löftet genom att bygga rakt ovanpå Madina Mayurqas stora moské: där man tidigare bad med blicken mot Mecka reste sig en kyrka vänd mot Medelhavet.
Det tog mer än tre århundraden att bli färdig, från gotiken till renässansen, med byggmästare som Jaume Fabre och Guillem Sagrera – samme man som senare skulle bygga Lonja, den gamla handelsbörsen. Den längden förklarar blandningen av språk man ser när man går runt den utvändigt.
Stenen är marès, den gyllene sandstenen från stenbrotten i södra delen av ön: mjuk att skära och hård med åren, men så porös att havssaltet sakta äter upp den. Därför byter stenhuggarna än i dag ut block efter block: det är en byggnad som aldrig slutar vara under arbete.
Det ljusa tomrummet, och Gaudís hand
Det som gör intryck när man går in är inte dekorationen utan frånvaron av den: här finns inga tunga murar som trycker ner, här finns fjorton mycket smala åttkantiga pelare som breder ut sig upptill som stenpalmer och lämnar långhuset helt fritt. Det är en av de största gotiska höjderna och bredderna i Europa.
Den känslan är inte bara medeltida. I början av 1900-talet kallade biskop Campins in Antoni Gaudí för att ge interiören dess klarhet tillbaka. Gaudí tog bort koret som upptog mitten av långhuset och flyttade det åt sidan, öppnade fönster som hade murats igen och hängde över altaret en enorm baldakin i smide full av lampor, den svävande krona som fortfarande darrar där uppe.
Han lämnade arbetet halvfärdigt, efter motsättningar med domkapitlet, och en stor del av det han ritade blev aldrig utfört. Ändå är den rumskänsla som varje besökare får i dag till stor del den som han bestämde.
Det stora rosfönstret, som i Palma kallas det gotiska ögat, är ett av de största i världen: mer än tretton meter i diameter och omkring tolvhundra glasbitar. Dess ljus, som kastas mot muren, är det de flesta minns från besöket.
Missa inte
Ovanpå stora moskén
Den byggdes ovanpå Madina Mayurqas islamiska helgedom, som infriande av ett löfte som gavs i en storm.
Fjorton pelare som palmer
Åttkantiga och mycket smala, de lämnar långhuset fritt. Ett av Europas högsta och bredaste gotiska.
Gaudí flyttade koret
Han tog bort det från mitten av långhuset, öppnade igenmurade fönster och hängde smidesbaldakinen över altaret.
Det gotiska ögat
Rosfönster på mer än tretton meter och omkring 1200 glasbitar, ett av världens största.
Så passar det in i ditt besök i Palma
Inträdet ger tillträde till kyrkan, klostergången och Mirador, den södra terrassen med utsikt över havet. Bredvid ligger palatset Almudaina, och de två besöken tillsammans fyller en hel förmiddag.
Nedanför ligger Parc de la Mar, den konstgjorda sjön som byggdes på åttiotalet just för att ge katedralen tillbaka dess spegelbild. Att se byggnaden därifrån, tidigt på morgonen eller i skymningen, är lika mycket en del av besöket som att gå in.
Gå tidigt. Kön under högsäsong är betydande och interiören vinner mycket på morgonljuset, när solen kommer in från havssidan. Räkna med en och en halv timme med klostergången.
Vanliga frågor
Visste du att ljuset två dagar om året ritar en åtta härinne?
Det stora rosfönstret, som man kallar ”den gotiska stilens öga”, är ett av världens största: över tretton meter och omkring tolvhundra glasbitar. Den 2 februari och den 11 november, i gryningen, projiceras dess ljus precis under rosfönstret mittemot och de två cirklarna bildar en perfekt åtta på muren. Folk går upp tidigt och står i kö för att se det.
Vad är det för ett kapell av sprucken lera?
En kollision mellan sekler. Mellan 2001 och 2007 klädde den mallorquinske konstnären Miquel Barceló väggarna i ett sidokapell med ett skal av sprucken keramik som föreställer miraklet med bröden och fiskarna: frukter som spricker, vågor, havsvarelser som kommer ut ur bränd lera. Det är samtida, det är djuriskt, och en del blev upprörda.
Hur mycket lera sitter klistrad på den väggen?
Man talar om ungefär trehundra ton keramik som täcker omkring trehundra kvadratmeter vägg. Barceló arbetade sex år med det och ritade dessutom kapellets glasmålningar, som färgar leran i olika färger allt eftersom dagen går.
