Stilla grönt vatten, master som gungar, doften av salt och ljuset som studsar upp och bleker allt. Port Vell är dörren genom vilken Barcelona i århundraden tittade ut mot Medelhavet, och också det bästa exemplet på den förvandling som staden gjorde med sig själv inför 1992: där du i dag promenerar fanns magasin, järnvägsspår och en motorväg genom staden som skilde centrum från havet.
En stad som levde med ryggen mot vattnet
Det låter konstigt, men det är bokstavligt: under en stor del av 1900-talet kunde den som bodde i centrala Barcelona inte promenera ner till havet. Mellan staden och vattnet låg en barriär av godskajer, upplag, verkstäder och en järnvägslinje, och kanten mot havet var ett slutet industriområde.
Ännu tidigare, för tvåhundra år sedan, var det här inte ens en hamn i modern mening: där fanns kärr, leriga stränder och fiskarskjul. All mark som du går på här vanns från havet genom successiva utfyllnader under 1700-, 1800- och 1900-talen.
Kajerna fick sina namn efter lasten: Moll de la Fusta är virkeskajen, där stammar och plankor lastades av; det fanns också en kolkaj och en fiskkaj. Var och en hade sitt skrå, sin rytm och sin karakteristiska smuts, och det ordförrådet har överlevt att yrket försvunnit.
Ombyggnaden 1992
De olympiska spelen blev förevändningen för en stadsförnyelse som hade väntat i årtionden: trafiken grävdes ner, magasinen revs, promenaden öppnades och Rambla de Mar byggdes, den böljande träbryggan som korsar hamnbassängen och öppnas för att släppa fram båtarna.
Resultatet är omdiskuterat, med skäl för och emot. Staden vann en sammanhängande offentlig strandpromenad på flera kilometer, som halva Barcelona i dag lever på; den historiska hamnen förlorade nästan hela sin hamnkaraktär, ersatt av ett köpcentrum, ett akvarium och förtöjningsplatser för stora lyxyachter.
Det som överlevde är utsiktspunkten. Från Moll de la Fusta, om du tittar åt andra hållet, får du det bästa perspektivet på strandfronten: Palau de Mar, taken i Barceloneta och, längst bort, Torre del Rellotge ovanför fiskarkajen.
Missa inte
Moll de la Fusta
Virkeskajen. Varje kaj bar namnet på det som lastades av där.
Rambla de Mar
Böljande träbrygga som öppnas för att släppa fram båtarna. Ett direkt barn av 1992.
Allt det här var kärr
Marken du går på vanns från havet genom successiva utfyllnader under tre sekel.
De gotiska Drassanes
Skeppsvarv från 1200-talet där galärer byggdes. I dag Museu Marítim, och nästan tomt.
Så passar det in i ditt besök i Barcelona
Den ligger vid slutet av La Rambla, intill Mirador de Colom, och förbinder gamla stan med Barceloneta i en platt promenad på femton minuter. Det är sömmen mellan besökets två halvor.
En anmärkning om golondrinas, de små turbåtarna som lägger ut från kajen: de kör två rundor, en kort runt hamninloppet och en lång ända till Port Olímpic. Den korta är billig och är det enda sättet att se staden från vattnet, som den sågs i århundraden av dem som kom dit.
Och den mest intressanta byggnaden i området ligger inte vid vattnet utan mitt emot: Drassanes Reials, de medeltida skeppsvarven från 1200-talet, med gotiska stenhallar där galärerna för Kronan av Aragonien byggdes. Där ligger Museu Marítim, och det hör till det mest imponerande och minst besökta i Barcelona.
Vanliga frågor
Varför heter det Moll de la Fusta?
Fusta betyder trä på katalanska, och den här kajen heter så eftersom det var här man lastade av stammarna och plankorna som kom med båt. Varje kaj hade sitt yrke: kolkajen, fiskkajen, virkeskajen ... I årtionden var det här en larmande kamp av kranar och hamnarbetare, avstängd från staden av en motorväg tätt intill vattnet. De tog bort den för drygt trettio år sedan, och först då kunde vi barcelonabor åter komma nära vårt eget hav.
Och den där pelaren med statyn längst bort?
Det är monumentet över Columbus, planterat i slutet av La Rambla med blicken mot havet. Det restes i slutet av nittonde århundradet för att minna om att Columbus, när han kom tillbaka från Amerika, gick i land i Barcelona och togs emot av det katolska kungaparet. Och här kommer skämtet som vi härifrån gör: man säger att han pekar mot Amerika, men om du följer hans finger pekar det snarare mot Medelhavet, mot hans födelsestad Genua. Låt var och en dra sina slutsatser.
