En fasad av vågig sten uppifrån och ner, utan ett enda rakt hörn, med balkonger av vridet järn som tång ryckt från havsbotten. Officiellt är det Casa Milà, Antoni Gaudís sista profana byggnad, uppförd mellan 1906 och 1912. Men ingen kallar den så: för alla är den La Pedrera, ”stenbrottet”, ett hånfullt öknamn som barcelonborna på den tiden gav den, eftersom de tyckte att det var en ful klippa planterad på deras mest eleganta promenadgata. I dag köar de för att komma in.
En byggnad utan bärande murar
Nyheten finns inte i fasaden, den finns bakom den. La Pedrera har inga bärande murar: hela byggnaden vilar på en struktur av pelare och balkar, och stenfasaden hänger på den som ett skinn, utan bärande funktion. Det betyder att innerväggarna kunde flyttas efter behag.
Det är fri planlösning, principen som skulle definiera 1900-talets arkitektur, tillämpad 1906 av en arkitekt som fortfarande betraktas som en dekorativ excentriker. Gaudí kom dit inte av mode: han kom dit för att han beräknade konstruktioner som ingen annan och för att han ville ha krökta fasader, omöjliga att lösa med bärande murar.
Han lade dessutom till en ramp så att bilar kunde köra ner i ett av stadens första underjordiska garage, på en tid då det knappt fanns några bilar. Och han planerade att kröna byggnaden med en skulpturgrupp och en bild av Vår Fru av Rosenkransen, som ägaren ställde in efter Tragiska veckan 1909, när kyrkor brann över hela Barcelona. Gaudí var nära att lämna uppdraget.
Krigarnas takterrass
Takterrassen är anledningen till att man betalar inträde. Skorstenarna och ventilationsutgångarna är behandlade som skulpturer: torsor med hjälm, vridna former, ytor täckta med trencadís och med skärvor av cavaflaskor. De kallas krigarna, och det sägs att George Lucas inspirerades av dem till de kejserliga soldaternas hjälmar, även om det hör mer till stadssägnerna än till dokumenterad historia.
Rundan går också genom vinden, under taket: tvåhundrasjuttio tegelbågar i kedjekurva som bildar ett rum som ser ut som revbenen på en val. Där är Espai Gaudí inrättat, med modeller och förklaringar av hans konstruktionsmetod, bland annat funikulärmodellen av snören och vikter.
Och Pis de la Pedrera, en lägenhet återuppbyggd med tidstrogna möbler, visar hur en borgerlig familj bodde 1910 innanför de här vågiga väggarna. De tre nivåerna – lägenhet, vind och takterrass – ingår i samma biljett.
Missa inte
Krigarnas takterrass
Skorstenar förvandlade till skulpturer med hjälm, klädda med trencadís och glas från cavaflaskor.
Inte en enda bärande mur
Fri planlösning 1906. Fasaden hänger på strukturen som ett skinn: väggarna inuti kunde flyttas.
Vindens 270 bågar
Revbenen på en val i tegel, i dag säte för Espai Gaudí och dess modeller.
Garaget från 1906
En ramp så att bilarna kunde köra ner i källaren, när nästan ingen hade bil.
Så passar den in i ditt besök i Barcelona
Den ligger på Passeig de Gràcia, fem minuters promenad från Illa de la Discòrdia – där Casa Batlló, Casa Amatller och Casa Lleó Morera ligger samlade – och tio från Palau Baró de Quadras, uppför mot Diagonal.
Det är värt att veta att det finns ett nattbesök, med upplyst takterrass och en projektion på skorstenarna. Det kostar mer än dagbesöket och tar slut tidigare, men takterrassen på natten, med Eixample upplyst runtomkring, är en annan upplevelse.
Om du bara ska se ett Gaudíhus på Passeig de Gràcia och tvekar mellan det här och Casa Batlló: Batlló imponerar mer invändigt och med sin färgglada fasad; La Pedrera tar den konstruktiva delen, vinden och takterrassen. Om du är intresserad av hur saker hålls uppe, det här. Om du är intresserad av färg, det andra.
Vanliga frågor
Vad skrattade de egentligen åt?
Åt allt, och utan nåd. Den satiriska pressen på den tiden gick hårt åt den: de tecknade den som en hangar för luftskepp, som en halvfärdig tårta, som en jätteorms gömställe. De drog skämt om den i åratal. Det gick till och med ett skämt om att damerna inte skulle hitta raka gardiner till så vågiga fönster. Att just de hånen har blivit beundran tycker jag är Gaudís bästa hämnd.
Är det sant att den skulle ha haft en Jungfru högst upp?
Ja, och det är en bitter historia. Gaudí, mycket religiös, hade planerat att kröna byggnaden med en stor skulpturgrupp och en bild av Vår Fru av Rosenkransen. Men 1909 bröt Tragiska veckan ut, ett uppror med kyrkor och kloster som brann över hela staden, och ägaren, skrämd, vägrade blankt att sätta upp en så synlig religiös symbol. Gaudí blev så förtvivlad att han var nära att överge bygget. Av den drömmen återstod bara en förgylld inskription på takfoten.
Är det sant att bilar kunde köra in här?
Det stämmer, fast då hade nästan ingen bil. Gaudí tänkte sig Casa Milà som något revolutionerande också invändigt: han ritade en ramp så att bilarna kunde köra in och ner i ett av stadens första underjordiska garage. Tänk dig, att planera ett garage när det på gatan ännu var hästvagnarna som bestämde. Ett garage tänkt för en framtid som ännu inte hade visat sig på gatan.
