Alicante · Att se

Exilens kajer: Stanbrook och Los Almendros

Los muelles del exilio: el Stanbrook y Los Almendros

På de här kajerna väntade tusentals republikaner i dagar, i slutet av mars 1939, på ett fartyg som skulle föra dem i exil. Bara ett kom: Stanbrook, en gammal engelsk kolbåt vars kapten bestämde sig för att trotsa sina order och ta ombord alla som fick plats. Det är stadens hårdaste och vackraste historia.

Den sista staden som föll

Alicante var den sista stora staden i republiken som föll. Medan resten av Spanien redan var ockuperat fortsatte motståndet här, och mot den här hamnen skyndade alla som flydde: de kom från halva Spanien med bara kläderna på kroppen, med barn i famnen, i hopp om att komma ombord innan trupperna anlände.

Men fartygen kom inte. De makter som kunde ha organiserat en evakuering gjorde det inte, och tusentals människor trängdes på de här kajerna i flera dagar, utan mat, utan sömn, med blicken mot horisonten i väntan på ett segel.

Den 28 mars dök Stanbrook upp, en brittisk kolbåt. Dess kapten, walesaren Archibald Dickson, bestämde sig för att ta ombord alla som han kunde trots order om motsatsen. Fartyget lämnade hamnen samma natt med 2638 människor hopträngda ända nere i kollastrummet, så djupt nedtyngt att det såg ut som om det var på väg att gå till botten.

De som blev kvar, och kaptenen

Det var det sista fartyget som lyckades lämna hamnen. De som blev kvar i land, tiotusentals, fångades in och fördes till provisoriska läger. Det mest sorgligt kända låg i utkanten av staden, under några mandelträd, där de led av hunger och törst under bar himmel i veckor.

Det lägret lever kvar i litteraturen tack vare Max Aub, som ägnade det en roman med just titeln Campo de los almendros, ”mandelträdslägret”. På dess sidor finns hungern, rädslan och värdigheten hos människor som fastnat vid porten till ett hav som de aldrig kom över.

Stanbrook nådde Oran, i det då franska Algeriet, men odyssén tog inte slut där: myndigheterna lät inte passagerarna gå i land och höll dem nästan en månad hopträngda ombord, i hamnen, med hunger och hetta inför ett land som de inte fick sätta foten på.

Och det finns en detalj som sluter historien. Dickson dog några månader senare, när hans fartyg sänktes av en ubåt med hela besättningen. När nyheten nådde exilens läger höll de flyktingar som han hade räddat en tyst minut för honom.

Missa inte

2638 människor på en kolbåt

Stanbrook avgick den 28 mars 1939 så tungt lastad att det såg ut som om det var på väg att gå till botten. Det var det sista.

Kaptenen trotsade order

Archibald Dickson, walesare, bestämde sig för att ta ombord alla som fick plats trots order om motsatsen.

Campo de los almendros

De som blev kvar i land hopträngdes under några mandelträd. Max Aub ägnade en roman åt det.

En tyst minut

Dickson dog några månader senare, torpederad. De flyktingar som han hade räddat höll den för honom.

Så passar det in i ditt besök i Alicante

Kajen ligger i hamnen, i förlängningen av Explanada, och är i dag ett hamnområde i full drift. Det finns ett minnesmonument som erinrar om händelsen, även om det dröjde årtionden innan det sattes upp.

Det är ett stopp på fem minuter och det finns inget monumentalt att se: det som finns är en sträcka lugnt vatten. Intresset ligger just i den kontrasten mellan det banala du ser och storheten i det som hände.

Det kompletteras av två andra platser i staden som hör till samma historia: Plaza del 25 de Mayo och Mercado Central, skådeplatser för bombningen 1938, och tjurfäktningsarenan, som också fungerade som fångläger.

Vanliga frågor

Vart förde Stanbrook alla de människorna?

Till Oran, på Algeriets kust, som då var franskt. Men odyssén tog inte slut när de lade ut. När de kom fram lät myndigheterna dem inte gå i land: de där drygt två tusen personerna fick tillbringa nästan en månad hopträngda på fartyget, i hamnen i Oran, hungriga och i hettan inom synhåll från ett land de inte fick sätta foten på. Sedan skickades många av dem till arbetsläger i öknen. Flykten mot friheten blev för dem en annan form av instängdhet.

Var det någon som berättade om vad som utspelades i det lägret?

Ja, och därför är det inte glömt. Det där fånglägret under mandelträden stannade för alltid i litteraturen tack vare författaren Max Aub, som ägnade det en roman med just den titeln, ”Campo de los almendros”. På sidorna lämnade han hungern, rädslan och värdigheten hos människorna som satt fast vid exilens portar. Det är en av de där böckerna som får dig att förstå inifrån det som man inte längre ser här. Om du någon dag vill kika in i de dagarna, läs den.

Varför trängdes de här och flydde inte någon annanstans?

För att Alicante var den sista stora staden som föll. Medan resten av Spanien redan var ockuperat fortsatte republiken att göra motstånd här, och hit sprang alla som flydde. Det var Francos italienska trupper som gick in för att ta den, bara ett par dagar innan kriget officiellt förklarades avslutat. Därför var den här kajen nästan det sista fria hörnet i hela striden.

Upptäck Alicante och lyssna i din egen takt

Exilens kajer: Stanbrook och Los Almendros ingår i vår tur La Explanada, hamnen och Postiguet.

Viavoy-appen

Fler platser i Alicante

MACA, Museet för samtida konst

MARQ, Alicantes arkeologiska museum

Mercado Central

MUBAG, Konstmuseet Gravina

Parque de Canalejas

Parque del Monte Tossal