Fem bronshästar som verkar skjuta iväg mot himlen genom en ridå av vatten, mitt i Vigos mest trafikerade rondell. Den signerades 1991 av Juan José Oliveira, är ungefär arton meter hög och väger fyrtio ton. Den är en av stadens symboler.
Hästarna är inte där av en slump
De frammanar de flockar av vilda hästar, bestas, som sprang fritt i den här landsdelens berg. Oliveira ville hylla dem, och den hänvisningen gör en monumental fontän till något specifikt galiciskt.
Och det är inget minne från förr: än i dag lever flockar av halvvilda hästar i Galiciens berg och strövar fritt året runt. En gång om året firas i flera byar rapa das bestas, när byborna för ner hjordarna till en inhägnad som kallas curro och håller fast hästarna med bara händerna, utan sadlar och rep, för att klippa deras man.
Skulptören har sin egen historia. Juan José Oliveira kom från Tui, började skulptera först som äldre och föll för hästarna, som dyker upp igen och igen i hans verk. Att plantera fyrtio ton brons på stadens huvudrondell var inget litet vågspel.
Ett torg som har bytt ansikte flera gånger
Före hästarna fanns här ett monument över hjältarna från Reconquista 1809, episoden då Vigo blev den första staden i Spanien som befriade sig från Napoleons trupper.
Sedan kom en rund fontän med färgade vattenstrålar, skänkt till staden av filmproducenten Cesáreo González, en romanfigur: han emigrerade mycket ung till Kuba utan någonting, skapade sig en förmögenhet och kom tillbaka för att grunda Suevia Films, det stora produktionsbolaget i den spanska filmen på fyrtio- och femtiotalet.
González drev på karriärerna för stjärnor som Lola Flores och Sara Montiel och blev en av de mest inflytelserika männen inom filmen i Spanien. Att hans fontän stod här och i dag inte gör det säger en hel del om hur städer skriver om sina torg.
Platsen fungerar dessutom som stadens ledpunkt: det är knuten där Gran Vía och den nya stadsdelens stora avenyer möts, och där vigoborna ses när mötesplatsen måste vara igenkännbar på långt håll.
Missa inte
Fyrtio ton brons
Fem hästar i en grupp på ungefär arton meter, signerade av Juan José Oliveira 1991.
En hyllning till bestas
De halvvilda hästarna som än i dag strövar fritt i Galiciens berg.
Rapa das bestas
Varje år för byborna ner hjordarna till en curro och håller fast dem med bara händerna, utan sadlar och rep.
Här fanns en annan fontän
Den skänktes av Cesáreo González, en emigrant på Kuba som kom tillbaka och grundade Suevia Films.
Så passar det in i ditt besök i Vigo
Den ligger i den nya stadsdelen, i slutet av Gran Vía och nedanför Parque do Castro. Du passerar här på väg från berget till centrum, och det är en bra referenspunkt för att orientera sig.
Stoppet tar tio minuter: gå runt fontänen, se hur vattnet faller och hästarna stiger, och gå vidare. Det är en rondell med mycket trafik, så var försiktig när du korsar.
Härifrån når du nedåt Rúa do Príncipe och Porta do Sol, som är stadens handelsstråk och centrum. Uppåt ligger utsiktsplatsen på Castro.
Vanliga frågor
Fanns det verkligen vilda hästar på de här bergen?
Och det finns de fortfarande. På Galiciens berg lever hjordar av halvvilda hästar som går fritt hela året. En gång om året, i flera byar, firas rapa das bestas: byborna går upp på berget, driver ner hjordarna till en inhägnad som kallas curro och håller med bara händer, utan sadlar och rep, fast djuren för att klippa deras man och märka dem. Att se det på plats är bland det mest ursprungliga som det här landet bevarar.
Vem var den där Cesáreo González?
En romanfigur. Han emigrerade mycket ung till Kuba med bara kläderna på kroppen, blev förmögen och återvände för att grunda Suevia Films, det spanska filmens stora produktionsbolag på fyrtio- och femtiotalet. Han drev på karriärerna för stjärnor som Lola Flores och Sara Montiel, och blev en av de mäktigaste männen inom filmen i dåtidens Spanien. En vigobo som lyckades storartat och aldrig glömde sin stad.
