Slottet byggdes 1813, mitt under spanska frihetskriget, för att förstärka stadens försvar mot fransmännen. Och här kommer det bästa: det avlossade aldrig ett enda skott. Det restes i all hast och ganska slarvigt, och när det var färdigt hade hotet redan passerat. Det föddes gammalt, oanvändbart och urdyrt.
En fästning för ett krig som aldrig kom
Ritningarna är av militäringenjören Pablo Ordovás y Sastre, och idén var tvåfaldig: att förstärka Alicantes landförsvar och samtidigt tjäna som fängelse. Det fick namnet efter Ferdinand VII, kungen som regerade då.
Dopet var ingen slump. Under kriget mot Napoleon kallade spanjorerna Ferdinand VII för ”den efterlängtade” (el Deseado), eftersom de längtade efter att han skulle återvända till den tron som fransmännen hade avlägsnat honom från och som höll honom fången i Frankrike. Att ge en fästning hans namn var ett politiskt ställningstagande.
Men fransmännen lyckades aldrig inta Alicante. Staden stod emot belägringen 1812 utan att slottet var färdigt, och när det väl var det var kriget redan på väg att ta slut. Det är ett skolboksexempel på militär infrastruktur som är föråldrad redan före invigningen.
Det mörka kapitlet, och vad det är i dag
Dess hårdaste användning kom långt senare. När spanska inbördeskriget tog slut, 1939, blev det koncentrationsläger för republikanska fångar, hoptryckta häruppe under mycket svåra förhållanden.
Det var inte det enda i staden: tjurfäktningsarenan hade samma funktion, och i utkanten improviserades lägret under mandelträden. Alicante var den sista stora republikanska staden som föll och blev full av instängda människor, vilket förklarar den här koncentrationen av inhägnader som gjordes om till fängelser.
I dag är det en öppen och lugn utsiktsplats, förklarad som monument, där du i princip bara hör vinden. Uppifrån överblickar du på en gång havet, hamnen och hela staden som breder ut sig vid dina fötter.
Och härifrån ser du mittemot det andra slottet, det berömda: Castillo de Santa Bárbara, på berget Benacantil. Att se de två på en gång, det ena av muslimskt ursprung med tusen år av historia och det andra som aldrig tjänade något till, är en läxa om vad som avgör vilka byggnader som betyder något.
Missa inte
Avfyrade aldrig ett skott
Byggdes 1813 mot fransmännen, och när det var färdigt hade hotet redan passerat.
Den efterlängtade
Det bär namnet Ferdinand VII, som kallades så eftersom Napoleon höll honom fången i Frankrike.
Koncentrationsläger 1939
Liksom tjurfäktningsarenan och lägret bland mandelträden. Alicante blev fullt av instängda människor.
Den tomma utsiktsplatsen
Fritt tillträde, inga öppettider och nästan aldrig någon där. Det lugna alternativet till Santa Bárbara.
Så passar det in i ditt besök i Alicante
Det kröner berget Tossal, väster om centrum, och du kommer dit till fots genom Parque del Monte Tossal eller genom att gå upp nerifrån stadsdelen. Det är en promenad med stigning på ungefär tjugo minuter från de övre delarna av staden.
Tillträdet är fritt och gratis, utan stängningstider. Det finns inget att besöka inuti: det du kommer hit för är panoramat och tystnaden, och båda är garanterade eftersom nästan ingen går upp.
Det är det lugna alternativet till slottet Castillo de Santa Bárbara, som under högsäsong är ganska välbesökt. Här är det i stället normalt att inte möta en enda människa.
Vanliga frågor
Och det där stora slottet som syns mitt emot?
Det är det andra, det berömda: slottet Santa Bárbara, uppsatt på berget Benacantil, den väldiga massan som dominerar hela staden. Grunderna är från muslimsk tid, för mer än tusen år sedan, och det är en av Alicantes stora symboler. Man säger att det fick namnet Santa Bárbara för att de kristna intog det på den helgonets dag, en 4 december. Så när du vrider på huvudet har du stadens båda slott inom synhåll i en enda blick.
Varför fick det namnet Ferdinand VII?
För att han var tidens kung och framför allt kungen som man kämpade för. Under kriget mot Napoleon kallade spanjorerna Ferdinand VII för ”den efterlängtade”, eftersom de längtade efter att han skulle återvända till den tron som fransmannen hade avlägsnat honom från, och som höll honom fången i Frankrike. Att döpa en fästning så var nästan ett patriotiskt rop. Ironin kom senare: när han äntligen kom tillbaka regerade han som en hårdhänt absolutist och svek halva Spanien.
